Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1867, sida 2

böteborg den 19 Oktober. Då äfven i Sverge yrkanden allvarligt höjdes för upphäfvandet af lagen rörande en bunden ränta (den s. k. poekerlagenD, möttes de af den invändningen från de räntebetalandes sida, att en sädan nihet skulle leda till den betänkliga påföljden, att räntefoten komme att stiga till en oerhörd höjd, minst 10 å 15 procent och derutöfver. Förgäfves anmärktes deremot, att lagen för penningars begagnande vore underkastad samma lag, som all annan lega eller hyra, d. v. s. vore beroende af tillgång och efterfrågan, och att inga föreskrister nån statens sida kunde upphäfva denna lag. Man erinrade tillika, att under tider af penningebrist, det vore bättre att få erlägga en något högre laglig ränta, än att vara underkastad ocker, hvilket blefve den oundvikliga följden af band på det tria aftalet. Alldra svårast blefve det för den skuldsatte, att icke få penningar till något pris, emedan deraf måste följa tvungna realisationer, med deraf vållade prisfall, som blefve mera förlustbringande än äfven en ganska hög tillfällig ränta. Dessa erinringar vunno under en lång tid föga afseende; men då inträffade det, att svårigheterna att erhålla kapitaler inom de af lagen föreskrifna vilkor blefvo så stora, att de kapitalbehöfvande sjelfva insågo dessa föreskrifters ohällbarhet. Vi vilja betala den högre räntan, ropade de, blott vi få penningar. Dessa rop utgingo företrädesvis från jord