Borgmästaren Sandegren. Då en och hvar ha frihet att här yttra sina åsigter, ville äfven tal söka dra ett strå till stacken. Vid frågans be handling, vore det nödigt att tillse: 1:0) Hvad ut sigter har en sådan bana att kunna komma til stånd? 2:0) Hvilken väg skulle den i så fall taga och 3:0) Bör man se mera på det enskilda än på det allmänna intresset? — I första afseendet blit frågan: skall det blifva en statsbana eller en pri vatbana? I förra fallet har den att strida med sg många intressen om det lilla, som staten numer: kan afse för jernvägar. Den stora norska banar (Kristiania—Stockholm) kräfver först och främs medel för sin fullbordan; så komma intressena för Norrlandsbanan, Östgötabanan, Kalmarbanan etc Tror man väl att kamrarne framför dessa banoi bevilja anslag till en norsk-bohusländsk bana? Svårligen, såvida icke det norska intressets påtryckning blir tillräckligt stark. — För anläggandet af en enskild bana finnes föga eller ingen utsigt. Men skulle en bana kunna komma till stånd, måste det för oss bohuslänningar vara afintresse, att den icke drages genom Dalsland, utan genom Bohuslän, och dervid får man sedan tillse, att man ej åsidosätter det stora, det allmänna för det enskildta. Det är ej alltid gifvet, att man vid anläggningar af jernvägar skall taga den genaste vägen. Man skall välja den för det allmännas bästa förmånligaste, äfven om trafiks-, för att cj tala om anläggningskostnaderna blifva dyrare. Så vidt hamnen vid Krossekärr är så god, som man upplyst, och hvarom man ej har skäl att tvifla, måste den vestra banan väljas. — Om man är ense om allt detta, hvad är då att göra? Innligt talarens förmenande fanns för närvarande ej annat än att tillsätta en komit6, hvilken skulle hålla intresset för saken vaket och med alla till buds stående medel verka för densammas framgång. Efter ännu några yttranden af öfversten Nauckhoff, öfverstlöjtnanten Neiglick, majoren Neiglick, häradshöfdingen Norin, borgmästaren Sandegren och hr J. P. Krok, hufvudsakligast gående ut på förklaringar af förut yttrade meningar, tilltogo ropen på komite. os Sedan grefve Ehrensvärd kastat en blick tillbaka på frågans uppkomst, utveckling och närvarande ståndpunkt, uppmanat till enighet, påmint att det för oss uteslutande beror på hvad man i Norge önskar samt för sin del uttalat sig för den vestliga sträckningen, förklarade han, på hr Norins framställda önskan, att grefven måtte ingå i komiten och der i främsta rummet taga saken om hand, att detta vore honom omöjligt, då han dels som riksdagsman och dels för andra orsakers skull nödgades en god tredjedel af nästa år vara borta från länet. Ilan skulle ändock söka att på bästa sätt verka för saken. Innan val skedde af komiterade, framställde grefven, för att gifva ett uttryck åt mötets opinion, följande proposition: Anse herrarne det vara af vigt för provinsen och önskligt, att, derest från Kristiania en jernväg kommer att drasas söderut, densamma drages genom Bohuslän? Hvilket naturligtvis besvarades med enhälligt jarop. Efter flera förslag och afsägelser blef komiten sammansatt på följande sätt: häradshöfdingen IL. Norin, grossh. Rob. Thorburn, handl. Thor Klase, öfverstlöjtnanten C. A. Neiglick och löjtnanten A. Nycander. Sedan häradsh. Norin å de församlades vägnar nemburit sin tacksamhet till grefven för hans ordförandeskap och denne derå svarat, upplöstes letta för Bohusläns framtid säkerligen högst beydande möte.