Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1867, sida 2

Den halte, bräcklige mannen satt hel ensam och sorgsen. Hm, sade domherrn och steg upp samt gick närmare bersån, för att bättre kunna observera mannen. . Pen halte frapperade honom och föreföll honom intressant. . Den torftiga drägten antydde ej bonden; hans ansigte hade fina, intelligenta drag; det var så lidande, så sorgset och tankfullt! mannen var så jettestor, så torr och mager, och derjemte haltade han. Domherrn återvände till sitt bord, tog sin kaffekopp och gick dermed till bersån. — Tillåtes det? sade han. Dervid satte han sin kopp på bordet och slog sig ned på bänken bredvid den halte. Mannen aftog hörligt sin hatt, makade sig något åt sidan och sade: — Här är plats nog. — Riktigt, sade domherrn, — och derför behöfver ni ej flytta er. Då ert barn återkommer, skall jag flytta mig eller gå min väg. Ert barn blef hjertligt glad öfver att återse er; det gjorde mig riktigt godt. Ni hade väl inte sett henne på länge? — Inte på två år. — Bor ni här i trakten? — Jag är skolmästare i Heimsen, derborta i Preussen, en timmas väg härifrån. — Jaså, skolmästare! och hvar har er dotter varit under dessa två åren? — IIm, ers högvördighet — — sade mannen. — Ha, känner ni mig, herr skolmästare? Denne pekade tigande på domherrekorset. ov Jaså! Nå, hvad tänkte ni säga?