Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1867, sida 1

flytande Diemel; sågen stod under middagstiden, och sjelfva soglarne på berg och i skog tycktes hålla middagsrast. Endast en munter gök ropade stundom högt uppe på berget, likasom ville han utmana sina dåliga kamrater, men erhöll ej något svar. Den vackra, unga skänkjungfrun satt försänkt i djupa tankar, medan hon mekaniskt arbetade på sin stickstrumpa. Hon hade förut kastat en blick på borden och stolarne för att se om allting var ordeutligt, ty från bänken framför huset kunde hon öfverse nästan hela klyftan. De vackra bruna ögonen skådade bort öfver floden, öfver bergen på andra sidan mot vester. De klara ögonen tycktes fördunklas dervid, och en suck höjde hennes ungdomliga barm. Hon måste återkalla sina tankar till det närvarande, ty klatschandet af en piska hördes och straxt derefter rullandet af en vagn. Den befann sig ännu på andra sidan om klyftan, till höger om huset, dit Diemel tog sin kosa. Vägen från Hofgeismar utmynnade der uti klyftan. Vagnen, som man hörde, måste således komma från badorten. Ett öppet ekipage for efter några ögonblick in i klyftan. En ensam herre satt deruti, — en liten äldre herre med lifliga, blixtrande ögon och grått krusigt hår, samt med domherrekorset på bröstet. Vagnen for fram till huset och domherrn steg ur. Han betraktade med snabb blick huset och trakten. Derefter vände han sig till skänkjungfrun, som hade stigit upp från sin plats och afvaktade hans befallningar.