Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1867, sida 1

blick tveksam samt betraktade först domherrn, sedan färjstället. — Gå ni dit bort, sade domherrn, — jag har god tid. Men hon hade fått en annan idå och ilade in i huset. Domherrn satte sig under en lind invid gräsplanen, och kusken, som kört honom från IIofgeismar, framträdde till honom. — Har nådig herrn något vidare att befalla? frågade han. — Kan man fara härifrån till Ovelgönne? Den gamlo herrn ämnade sig således till Ovelgönne, och han hade sagt till mamsell Karolina: ,,i morgon eller öfvermorgon. — Det var i dag ,,öfvermorgon, och fröken Gisbertina hade kanske gifvit honom — Endast i bergehäs, svarade kusken, — och jag vet inte hur man skall få någon sådan här. — Det är således ännu som förr, anmärkte domherrn. — I bergstrakten förändras ingenting, ers nåd. Och nu, då vi här åter blifvit hessare, och de derborta preussare, så sker ännu mindre. — Hvarför det? — För smugglingen, ers nåd. De äro rysligt stränga vid preussiska gränsen. Bakom hvar buske står der en grönrock med sabel och gevär, och ju bättre vägarne således vore, desto mera gränsvaktare kräfde de. — Midt i Tyskland! sade domherrn halfhögt. — Ja, ers nåd, återtog kusken. — Under fransoserna var det mycket bättre,