Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1867, sida 1

— Allt har ju blifvit nytt och vackrare här. — Huset byggdes i fjol våras, sade skänkjungfrun. — Jag menar icke blott huset, återtog domhern och pekade på trädgården samt gräsplanen. — Och äfven skänkjungfrun, tillade han artigt. Flickan rodnade. — Nå nå, sade domherrn, — blif inte förlägen; när man är ung, mäste man vara vacker. — Besaller ni något? frågade slickan. — Hum, gif mig en kopp kaffe och servera åt min kusk ett mått vin samt bröd och ost. Fickan ämnade gå in i huset för att ombesörja det begärda, men hon blef uppehållen. Uppe mot den gamla sågen hördes en röst från andra sidan om Diemel ropa: — IIolla; sätt mig öfver! Straxt ofvanom sågen låg ett färjställe, och i en liten bugt lägo der två små ekor och en något större båt, för att öfverföra passagerare från den ena stranden till den andra. Men de voro endast afsedda att öfverföra menniskor och tillhörde sågen. Skänkjungfrun hade studsat, då hon hörde ropet, likasom hade hon förnummit en bekant röst. Hon hejdade sig och sprang hastigt åt sidan, hvarifrån hon hade en fri öfversigt af färjstället. — Det är han! utropade hon. Hennes täcka ansigte hade blifvit purpurrödt, men den lifliga glädje, som man först varsnade deruti, lemnade snart rum för en bekymrad blick. Hon stod ett ögon