Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1867, sida 1

Domherrns vagn hade knappt tillryggalagt tjugo steg på vägen till Hofgeismar, då ett högt rop hördes på venster hand från Diemel. — Onkel Florens! Onkel Florens! jublade en qvinlig röst. — IIäll! ropade domherrn till sin körsven. En öppen bergehiis, lik domherrns, nalkades utefter stranden af Diemel. Ett ensamt fruntimmer satt deruti. Domherrn hade redan kännt igen henne på rösten. Då han varseblef henne, sprang han ur sin vagn. Damen hoppade äfven ur sitt åkdon och ilade emot den gamle herrn. — Onkel Florens! Du lefver således! itbrast hon. — Karolina, min engel! utropade han. Damen låg i hans armar. De kysste varandra likt far och dotter, som träffas fter en långvarig skiljsmessa. Det var en herrlig, ung qvinnogestalt, sögväxt, nästan majestätisk, smärt och lastisk; — ansigtet var friskt som mjölk, ch derjemte så trofast öppet och klokt; ela hennes viisen så enkelt, naturligt, nen likväl så fullt af behag och ädelhet. Det sköna ansigtet strålade af lycka ch glädje, och äfven domherrns ansigte ttryckte samma känslor. — Flicka, du blir allt vackrare, sade an; — Och växt har du äfven, sedan ig sist såg dig. Hur gammal är du nu? — Nitton år, onkel Florens. — Ja, ja, nitton år! Hur tiden ilar. Och öfver domherrus ansigte flög ett ittt moln, framkalladt af något vemodigt inne.