Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1867, sida 1

hade hjelpt henne ur vagnen och tört henne in i posthuset. Sålunda hjelpte han henne äfven här vid nedstigandet. Den gamla Christine stod icke längre häpen. Hon nästan förekom domherrn. — Vill inte den nådiga frun lemna mig barnet? frågade hon. — Nådig fru vill hon inte vara här. sade domherrn. — Barnet kan du taga, gumma. Och för oss nu till mamsells rum. Gumman tog barnet och bar det in i huset, domherrn och fru Mahler följde henne. Det inre af huset var icke mindre egendomligt inrättadt än husets yttre utseende, och likväl motsvarade det ej detsamma. Genom den trånga ingångsporten inträdde man genast i en försal. Den var vidsträckt, låg och grå. Ett halfdunkel herrskade derinne; den erhöll ljus endast genom de två smala fönster, som voro anbragta på sidan om dörren, ofvanför dess panel. De grå väggarne voro fullkomligt kala. Blott en enda dörr befanns i densamma, midt emot ingångsdörren. Till nöger i bakgrunden var en trappa, som örde till de öfre våningarne. Hon var if sten samt bred och beqväm. Gumman gick uppför densamma åtföljd du domherrn och fru Mahler. Man an-A. ände till en smal, temmeligen ljus korri-. lor, och den andra dörren från trappan sppnades af gumman. c l De inträdde i rummet. Det var en! elt liten kammare, densamma genom vars öppna fönster man utifrån hade arseblifvit de snöhvita gardinerna samt fi lomkrukorna med de blommande rosorna. 1 )en största enkelhet herrskade derinne;!1