Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1867, sida 3

I Landsorten. i Kristianstad. Också en råttegångshistoriI Kristianstadsbladet läses: Några fiskare vid Ski nes östra kust begärde 1857 hos konungens befal ningshafvande i Kristianstad förklaring öfver d moment i fiskeristadgan, hvaruti strandegares lanc I grund är bestämd till 100 famnar från det ställ j der stadigt djup af en famn vidtager, och förfrå gan huruvida de utanför detta afstånd kunde ut j sätta ålhummor. Härpå gaf konungens befallnings harvande den resolution, att de derstädes egde id ka allt slags fiske, Strandegaren, grefve P., be ssvärade sig öfver denna resolution, men bespäre j vunno icke afseende, oaktadt de fullföljdes i all instanser. Fiskrarne begagnade sig ock någon gån ; under året 1857 af den rättighet de erhållit. Se dan bemalte resolution blifvit laga kraftvunnen blefvo nu siskrarne instämda till häradsrätten mer j yrkande, att de måtte förbjudas att på en vis sträcka idka fiske, Då grefve P:s afsigt med stäm ningen uppenbarligen var, att få sig tillerkänd ett större område, ansägo fiskrarme sig icke hafva med den saken att skaffa, hvarför de bestridde stämningspåståendena. Emellertid biföllos grefve P:s påståenden i häradsrätten, och dervid hade fiskrarne utan tvifvel låtit saken bero, om de icke tillika blifvit ådömda dryg rättegångskostnad till gretven. De mente, att, då de haft konungens befallningshafvandes af K. M:t fastställda tillåtelse att idka fiske, hade de alls ingen skyldighet att ersätta grefvens kostnader, då han ville söka längre utmål i sjön, utan, om någon annan skilllg betala dessa, borde det väl heldre vara den eller de, som meddelat dem tillstånd. De vädjade derför till hofrätten och sedan till högsta domstolen, men förlorade äfven der och blefvo ålagda att betala ytterligare rättegångskostnader, som uppgingo till 100-tals riksdaler. Nu kom ytterligare exekutor, kronolänsman Montan, och uttog hos dem icke blott de i högsta domstolen dem ådömda rättegångskostnaderna, utan äfven de i häradsoch hofrätten ådömda kostnader, hvilka de redan i ränteriet deponerat. Nu tänkte de, att de väl åtminstone skulle utfå de penningar, som stodo i ränteriet, då de nödgats betala de kostnader, som de skulle betäcka, men härföre har man vetat att bereda dem allsköns svårigheter. De hade nu inga papper, som visade, att de i ränteriet nedsatt några penningar och derför trodde de sig böra söka att i justitierevisionen återfå depositionsberisen. De sände derför Montans qvitto till kommissionär i Stockholm, för att visa det penningarne voro betalda, då han skulle ät dem uttaga depositionsbeviset. Härifrån fingo de nu det besked, att protokoll var afsändt till landshöfdinge-embetet och att de blott hade att vända sig dit, så skulle penningarna erhållas. Här fingo de nu utom öfriga kostnader betala i protokollslösen 7 rdr. När de nu hänvända sig till landtränteriet, så få de beskedet, att de måste förete exekutors qvitto, men letta var inlemnadt till justitierevisionen. Öilverysgade att det nedsända protokollet skulle innehålla detta, ingåfvo de likväl ansökan om medlens utfående; men i stället för pengar, erhöllo de resolution, som skulle kommuniceras motparten. Fastän denne bodde flera mil borta, så ombesörjle de likväl detta. Då nu denne icke förklarat ig trodde de, att det nu vore slut med besvär och kostnader, men ännu voro deras pengar ett tantausäpple. De skulle lösa utslag också, innan nåzra pengar kunde erhållas och ännu skulle de vänta en tid. — Så mycket har det kostat att taga en konungens befallningshafvandes resolution till fterrättelse. — Upsala, Akademiskt. Kanslern har den 1 lennes beviljat professoren S. Ribbing, som med äkarebetyg styrkt sitt behof deraf, tjenstledighet under innevarande hösttermin och derpå följande