Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1867, sida 3

väl smickrat den nationella fäfängan, me Ssom ännu icke skänkt staten några råell : e materiella fördelar. Konstnärern färdas öfver Medelhafvet till den nya fran ska provinsen för att taga storartade vye och prestera genretaflor eller bataljstycke af egendomligt intresse, och romånförset tare och novellister förlägga sina berät telser dit, skickligt beräknande de olik: fördelar, som detta lands natur samt in födingarne och dessas förhållanden til fransmännen kunna erbjuda dem vid kom positionen och utförandet af sina tidsmäl ningar. Så har Pierre Zaccone handlat och resultatet är det arbete, som vi hö anmäla. Det är ganska talangfullt skrift. vet och skall läsas med intresse äfven a mången, som eljest hyser motvilja för franska romaner. Både på den franska och den arabiska sidan uppträda väl skildrade nationella typer, som dock ega en tillräckligt utpräglad individualitet, för att älven på grund af denna intressera. Sådana äro Polyte och Catherine — detta godsinta och dock ytterst opålitliga qvinnoexemplar — Henry Dorbigny, Mohammed och framförallt Meryem. Denna sistnämnda är en verkligt poetisk sigur, en personlighet, som blir i den mån berättelsen utvecklar sig verkligt tragisk. Särdeles vacker är försts id6 att låta denna unga arabiska, som länge varit fransmännens onda engel, genom kärleken försonas med den folkstam, som hon så högt hatat, och slutligen såsom barmhertighetssyster egna sitt lif åt bemödanden att försona hvad hon under den vilda och blinda fiendtlighetens period brutit. Inträdestal, hållet i Svenska Akademien den 29 Maj 1866 af Gustaf Ljunggren, filosofie doktor, prolessor vid Lunds univer:fsitet, riddare af Kongl. Nordstjerne-orden och af Kongl. danska Dannebrogs-orden. Då man läser detta tal, hvari en ny Jet damot af Svenska Akademien, enligt vedertaget bruk, meddelar en teckning af sin närmaste företrädares personlighet, bör man erinra sig att dylika teckningar alltid varit nära beslägtade med äreminnnena. Det är hvarken historikerns eller biografens dom öfver den hädangångne, som man har att söka i ett sådant inträdestal, det är panegyrikerns smickrande skildring. Dermed vilja vi dock ej ha antydt, att förf. skulle mot bättre vetande ha slösat loford på den man, som före honom intagit den akademiska stolen. Tvärtom tro vi, att hr Ljunggren talat enligt sin öfvertygelse — något, som icke alltid kan sägas om officiella loftalare. Såsom varm beundrare af Thomander kunde han con amore fylla sin uppgift, och att han lemnat en minnesteckning i ,,couleur de rose är, under sådana förhållanden helt naturligt. Vi ha också ej gjort någon anmärkning deremot; vi ha blott velat framhålla detta faktum, för att visa från hvilken synpunkt talet, enligt vår åsigt bör betraktas. Efter att ha inlagt denna indirekta reservation mot det öfverskattande af Thomanders personlighet, som framträder i detta inträdestal, vilja vi med nöje erkänna den förmåga att karakterisera, att frånskilja och framställa det utmärkande och egendomliga uti denna mans väsende, om hvilken redan så olika omdömen blifvit fällda, som förf. tillika ådagalagt. Att döma af detta prof på hans talang såsom minnestecknare, liknar han de mycket eftersökta porträttmålarna af första rangen, hvilka förstå att framhålla och gifva relief åt allt, hvilket är vackert och egnadt att göra ett fördelaktigt intryck, uti anletsdragen och uttrycket, som mildra eller — när detta låter sig göra ostraffadt — utesluta det osköna och motbjudande hos det efvande originalet, och som utföra allt detta ned så stor skicklighet, all åskådarens olick dåras och han tror sig finna idel sanning och naturtrohet i afbildningen. Sunde vi tänka oss en konstnär, som gör ilt detta ouppsåtligt och liksom instinktikt, som har öppen blick endast för hvad om är skönt eller intagande, men som kan tergifva detta med hela dess egendomliget alldeles förträffligt, så blefyo likheten nnu fullkomligare. IIxad detta inträdestal för öfrigt angär. å försvarar det väl sin plats i Svenska kademiens Handlingar såsom vältalighetsrof. Det utmärker sig både genom formkönhet och kärnfullhet och vittnar om i uru ovanlig grad den nye bisittaren i den ittra domstolen är mäktig sitt vackra moersmål. Man anträffar inga uppstufvade, toriska grannlåter, som förut gjort tjenst id ett eller flera högtidliga tillfällen, man nner naturfriska, sinnrika — ja, äfven jupa tankar, hvilkas drägt tyckes utgöra t nytt bevis på förf:s oförvillade skönessinne. kn punkt i talet är egnad att väcka en indre riktig föreställning om Thomanders wsattning af representationsreformen, och eför vilja vi tillåta oss en anmärkning rande densamma. Förf. citerar efter hom följande yttrande: uIngen författning m bryta tvert af mot det förut befintza eller bryta tvert emot det medvetande, aten förut har om sig sjelf, utan att derl äfventyra att sönderbryta mer eller indre oumbärliga beståndsdelar af stan4. Han anför vidare, att Thomander id sitt första uppträdande, liksom ännu han sista gången talade i denna fråga, lhöll derföre den åsigten, att det 5Om jela I enjtan 00 8 4 AR CL ypn