Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1867, sida 2

— Ännu en sak, sade postmästaren. — Namnet Mahlberg känner ingen annan än jag här. I staden kallas hon fru Mahler. I huset träffade domherrn en gammal fru. — Är fru Mahler hemma? frågade han henne. — Ja, hon är i trädgården. Gumman öppnade dörren till trädgården, och domherrn gick dit in. Det var en liten treflig plats med en blomsterrabatt, ett par grönsakssängar med några vinbärsbuskar samt en berså under pilar, bakom hvilka Ems sorlade. I bersån fann domherrn ett ungt fruntimmer med ett barn. Fruntimret var en fin, vek gestalt med ett blekt, lidande ansigte. Men detta bleka ansigte var nästan underbart skönt, så regelbundet, så uttrycksfullt och beskuggadt af ett vemod. som antydde en stor olycka, kanske en tung skuld. Olycka och skuld förhöja ju skönheten, som så ofta föranleder den ena eller andra. Hon var sysselsatt med en finare sömnad, eller hade varit sysselsatt dermed, ty arbetet låg i hennes sköte, och hennes händer hvilade. Hennes sorgsna, tankfulla ögon voro riktade på barnet, som slumrade på en kudde vid hennes fötter. Det var ett vackert, ungefär årsgammalt barn. Hon varseblef domherrn först då han stod vid ingången till bersån. Hon blef rädd och ämnade springa upp. — Sitt stilla, min fru, sade han och lade sin hund på hennes skuldra. Hon satt stilla. — Tillåter ni? sade han derefter, och satte sig bredvid henne.