Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1867, sida 2

och om hon fann den, så måste åter sex veckor gå förlorade för henne. Således kunde hon ej resa vidare. Jag förde henne ned i staden till en fattig, men hederlig qvinna, i ett litet hus, der hon dock har ett nätt rum, och bakom hvilket en täck trädgård ligger invid Ems. Hon ville här arbeta som modesömmerska. Min dotter skaffade henne åtskilligt arbete, men så inträffade hennes nedkomst, och både hon samt barnet insjuknade; Warendorf är en liten stad, våra fruntimmer sy sjelfva sina modesaker, fransmännen hade dessutom utarmat oss, och kriget kostade och kostar penningar, så att det är bekymmersamt för den arma run. — Har aldrig någon frågat efter henne? sade domherrn. — Inte det jag vet. De hade nu anländt till ett litet hus längst bort i staden. — Här, sade postmästaren. Han ämnade följa domherrn in i huset. — Jag tackar er, sade domherrn, — men jag hittar nu vägen ensam. Han var rätt fram, men det var nästan för mycket rätt fram för den gamle postmästaren, som sjelf var en barsk man. — Ers nåd, sade han, — ni afbröt mig för en stund sedan. Jag sade er att hvarje barn känner er som den ädlaste och mildaste herre, men ni är äfven känd som en, — ja, som en underlig kurre. Domherrn skrattade. — Vi återse hvarandra, gamle landsman! Låt genast spänna för åt mig. Om tio minuter är jag åter hos er. Derefter gick han in i huset.