Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1867, sida 2

mma ert beslut. Ni kan inte stanna här. Ni är här en börda för andra och således för er sjelf. Derför måste ni duka under här som jag sade. Dit jag för er, besvärar ni ingen, hvarken mig eller någon annan. Ni skall åter lefva upp der. Summa, min fru, vi äro ense. Gör er i ordning till afresa. Damen blef häpen. — Nu genast? u genast. — Hästarne vänta på oss. Den unga frun hade nu sansat sig och fattat sitt beslut. Allt hvad domherrn hade sagt henne var sannt och riktigt. I den gamle herrns ädla anletsdrag och i hans ord framlyste godhet och uppriktighet. Postmästare Feldman, hennes välgörare, hade ju sjelf fört honom till henne och kunde ansvara för honom. Han kom och talade till henne i en mans namn, som var kamrat och således vän till hennes make. — Först två vilkor, min herre, sade hon. — Tala, min fru. — Ingen, äfven icke er brorson, — han alldra minst, bör få veta hvart ni för mig. — Bifalles, min fru. — Derjemte, min herre, måste pi först veta hvem det är, som ni åtager er. Jag måste omtala för er — — — Min fru, afbröt henne domherrn, — inte ett ord skall ni omtala för mig, åtminstone inte här. Jag har sannerligen inte tid. Jag måste klockan ett i dag middag vara i Paderborn, så vida inte min nidee Gisbertina skall rifva — —; — klockan är redan tio, och vi ha mer n åtta mil att resa. (Forts.)