Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1867, sida 2

— Som jag sade, min fru. Hon kämpade häftigt med sig sjelf. Derefter betraktade hon honom nästan dystert med sina stora, mörka ögon, hvilka i detta ögonblick uttryckte så mycken olycka, och en djup harm mot sig sjelf, samt frågade: — Min herre, har er anförvandt tillskrifvit er ännu något mera om mig? — Intet, min fru, svarade domherrn. — Jag besvär er, min herre? — Jag försäkrar er att jag sagt er allt. — Och i hvilken assigt har ni kommit hit till mig? — För att åtaga mig er, min fru, som min brorson skref till mig. Ni är ej lycklig här. — Jag är nöjd med min lott. — I beständig ångest och oro för morgondagen. — Himlen har hitintills bjelpt mig — — — Och skall framgent hjelpa er, vill ni säga. Ja, det hoppas jag äfven, och derför har han skickat mig till er. Min fru, ni måste försättas i en annan, en bättre belägenhet, både för er egen och ert barns skull. Ni skulle båda två gå under här, oaktadt de goda menniskor, som bistått er här. Jag inser det. Jag har något bättre att erbjuda er. Jag vill töra er till en väninna, det bästa och ädlaste hjerta i verlden. Hos henne skall ni tillfriskna; — äfven ert hjerta, hvilket väl är det egentliga sätet för er sjuklighet. Besluta er, min fru, att följa mig. Den unga frun satt stum med tårar i ögonen. Hon kunde ej svara, ej fatta något beslut. — Min tid är kort, fortfor domherrn. — Besluta er, eller öfverlemna åt mig