Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1867, sida 2

böteborg den 5 Oktober Göteborgs samhälle har väl nu snar fullbordat sin hufvudsakliga insamling til de nödlidande i rikets nordliga trakter Den har, såsom man kunnat vänta, upp gått till ett betydligt penningebelopp, hvil ket dock lemnat jemförelsevis mindre qvantitet spanmål, då de sorcerade upp köpen naturligtvis höjt priserna, så myc: ket mer som aftröskningen ar den nya gr dan icke ännu hunnit långt. IIade mar kunnat vänta, så hade sannolikt större spanmålsqvantiteter kunnat erhållas, mer när ropen ljuda: bröd, bröd — så måste det anskaffas till hvad pris som helst. Om de höga priserna å lifsmedel icke längre fram något nedgå, så hafva vi utar tvifvel att motse en bekymmersam vinter för vår egen obemedlade befolkning, alldrahelst som arbetsförtjensterna äro ganska svaga. Man bör se äfven denna framtid i ögat, ty den fara, hvarpå man ir beredd, är alltid lättare att besegra, än den som träffar oss oförberedda. Allmänhetens välgörenhet skall alltså under detta år tagas allvarsamt i anspråk. Vi knota ej deröfver, ty det är en evig sanning: att ,,det är saligare att gifva än att tagakDet är lyckligt att kunna, af godt hjerta, gifva af sitt öfverflöd, ja, ännu mer, att utöfva barmhertighet med någon uppoffring. Och det händer, att försakelsen här är af dubbel nytta, ej blott genom tillfredsställelsen af en åtlydd hjertats och pligtens maning, utan ock renom en och annan inskränkning i lefnadssättet, som är helsosam både i fysiskt och moraliskt afseende. De stora samqvämen kunna blifva lika behagliga, och ännu mer, om de bringa mindre offer åt frosseriet. Det är så bekymren utgöra pröfningar, hvilka tjena till, menniskans förädling. Icke mindre vigt ligger då också derpå, att de samhällsklasser, inom hvilka föremålen för barmhertighet äro talrikast, rätt behjerta hvad deras frid tillhörer. Ty utan tvifvel ligger det mycken sanning i hvad en aktningsvärd arbetare härom dagen yttrade: , Superiet och liknöjdheten äro dock våra värsta fiender; funnes icke de, skulle icke så många behöfva tigga om hjelp. Dessa moraliska lyten låta sig tyvärr icke afhjelpa med allmosor, utan hemta fastmer ofta af dem ny näring. Det är också detta, som förlamar barmhertigheten. Mången villig gifvare tillsluter sin hand, då han icke utan skäl måste klaga: Jag gör det onda endast värre, Må de oordentliga arbetarne rätt allvarligt behjerta, att de genom sitt lättsinne icke blott skada sig sjelfva, utan undanrycka hjelpen från många oskyldigt lidande, som nu ställas i samma kategori, som de oordentlige. De drabbas derigenom af ett dubbelt ansvar. En god anda bland våra arbetare — se der hvad som är oss först och sist högst af nögen, Pet är en hård lott att nödgas begära hjelp, när bekymren drabbat oss oförskyldt; men det är skam att göra det, när vi sjelfva vållat vår ofärd. Det är en bedröfvelse för en redbar arbetsgifvare att finna, det hans arbetare, hvilka uppbära en god och jemn arbetsrörtjenst, äro så värdslösa och likgiltiga om sin egen vällärd, att de ingeating sparå för den onda tiden, utan att de fastmer förstöra sitt bästa kapital: sin arhetskraft, hvarigenom de blifva odugliga i arbetet, för att förr eller sednare falla den allmänna barmhertigheten till last.