Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1867, sida 3

rtugd UCI 1 11171. Bref från ämerika. Till Nerikes Allehanda har ingått följande redbara och hjertliga skrifvelse från hr Aug. Sahlström: Stockholm, Pepin, County, Wisconsin, 26 Augusti 1867. Det förhållande, att jag icke är någon skriftställare och ej heller har synnerligt af intresse att meddela, torde få gälla såsom ursäkt derför att fortsättning å redogörelsen för vår resa så länge uteblifvit. Dessutom har sjukdom i min omgifning och öfvermått af arbete, innan jag hunnit någotsånär reda mitt bo, utgjort hinder, som böra anses giltiga. Derför har min brefskrifning till den gamla hemorten inskränkt sig till afsändande af en protest, som jag förmodar kommit Eder tillhanda. Jag återtager emellertid nu berättelsens tråd. Vi voro i Newyorks hamn. Efter att i några timmar ha legat på redden, nfördes vi till Castlegarden, en invid hamnen belägen, rundformig byggnad, till sitt yttre erinrande em en afbruten jättelik växt, eller en aldrig fullständigt utförd storartad menniskotanke. Vi ledsagades ditin med sträng ordning, men utan att blifva motade och knuffade, såsom förut på fartyget. Anordningen derinne gaf i viss mån en bild af landet: stort, praktiskt, med klok beräkning ordnadt, liberalt och egnadt att tillfredsställa båda parterna. Der var dock ej mycken tid för betraktelser. Man hade sina saker att tänka på, sitt sällskap; bullret, hvimlet, barnskriket, trefnaden att komma i land, behaget att omsider få njuta god mjölk och godt bröd, som der hölls tillhanda — allt hindrade att så, som jag skulle önskat, göra iakttagelser. Emellertid stämdessvi dock efterhand till större belåtenhet med anordningarne på platsen. Ehuru vi lågo på blotta trägolfvet, som ingalunda var fritt från både hvita och svarta småttingar, importerade från mångfaldiga länder, hade jag Knappt kännt mig så trygg och nöjd, sedan jag lemnade saderneslandet, som de timmar, då jag hvilade i Castlegarden. — Byggnadens inre utseende liknade på en gång en kyrka och en teater, och der fick hvarje folkslag sin egen afdelning. Der funnos ock bank-, vexeloch postkontor och en mängd andra inrättningar. Men tiden är kort. Hvilan får ej bli lång. Man har bekymmer att få ut sina snker och att få dem på bästa sätt fortskaffade; man måste se om sina förråder och tänka ut, hvad som bör köpas; man vill taga afsked af kamraterna, som sprida sig åt skiljda håll, de flesta för att aldrig mera träffas, mången utan stöd, utan språkkännedom, utan pengar eller utsigt till förtjenst, kanske med bruten helsa. Bekymren äro mångahanda, men man är emigrant, är på resa, minuterna räknade, bantåget går, knappt hinner man reda egna bekymmer, än mindre andras. Ni väntar kanske en beskrifning öfver Newyork. Omöjligt! För mig är den storastaden, i hvilken jag helt obetydligt dröjde, blott ett kaos, ett virrvarr. Jag såg en kyrka, som sades vara den vackraste i verlden, och jag såg stora hus och trädgårdar och mycket folk, idel obekante — dock nej, se der ett Örebro-ansigte, Victor Landsort, här känd under annat namn. Han var sig lik och tycktes må bättre än i Sverge. Tiden medgaf dock ej att vexla många ord. Från Newyork reste vi på jernväg vesterut. Vore icke biljetten köpt, och man således tvungen att följa med, skulle svensken, van vid sitt lands jernvägsförhållanden och en smula rädd om lifvet, visst betänka sig, om han ej borde föredraga fotvandring framför att färdas på jernvägar, som förefalla mycket riskabla och usla; och likväl påstås det, att jernvägsolyckorna, som ofta omtalas från Amerika, icke skola uppgå till mycket högre procent af de resandes antal här, än i Europa. Bekymmersamt föreföll oss, att vi, som voro vane att i Sverge se hela legioner fina tjenstemän vid stationerna och med tågen, här icke sågo till annat, än vanliga menniskor i arbetaredrägt, som skötte det hela, och desse dertill så fåtalige, att man vid minnet af det fattiga Sverge måste tro Amerika vara minst sagdt konkursmessigt, som så behöfde knussla med tjenstemän. Besynnerligt nog, gick det bra, och vi kommo ordentligt fram utan förnäme herrars hjelp. Växtligheten är här yppig. Redan i staten Newyork var den betydligt bättre, än i hemlandet, och den tilltog i frodighet och välmåga, ju mera vi närmade oss Chicago, den för svenskar välbekanta staden på Michigans södra strand. De vackra egendomarne med nätta, men fåtaliga byggnader, en omvexlande och herrlig natur, folkets snygghet och synbara välmåga — allt bidrog att göra ett mäktigt intryck på fremlingen. Min hustru, som slitit ondt på hafvet, yttrade: ,,Denna njutning är mig en rik ersättning för sjöresans vesvärligheter. Ett obehagligt intryck gjorde dock qvinnorna, som vanligen stodo i förstugorna eller utanför husen, lika orörliga och bekymmers lösa, som en snusgubbe vid en tobakshandel. Så kommo vi till Chicago. Der var det mindr väl stäldt för emigranterna, ty der fanns nemliger bästa tillfälle för sjelfgjorda agenter att komm: åt emigranterna) och det kan nästan sägas, at ) Hr Sahlström och hans sällskap kommo olämplig tid till Chicago. Af ett bref från e Chicago-bo hafva vi nemligen inhemtat, att vår: resande anlände en Söndag, då emigrantsällskape ,Sveas välvillige agent just hade tagit sig ledighe för dagen, hvarför de saknade den hjelp, som cl jest svenskar pläga åtnjuta på platsen. Nerikes Alleh:s anm.