Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1867, sida 2

hällandet mellan rikenas folkmängd; hvaremot bi-Jå dragen till konsulatväsendet bestämmas med afseende på såväl folkmängden och handelsflottans . drägtighet inom hvartdera riket, som äfven beloppen af deras varuomsättning med utlandet, och äf5 ven bör tagas i betraktande hvad hvartdera rikets ft fartyg erlägga i konsulatafgifter. Härigenom är icke någon inskränkning gjord i den hvartdera rikets nationalrepresentation tillkommande rättigheten att bedöma utgifternas nödvändighet. 2. Skulle det anses nödigt, kan, genom en för rikena gemensam lag, fastställas huru stort årligt belopp hvartdera riket är skyldigt erlägga till betäckande af de i n:o 1 afhandlade utgifter, samt på hvad sätt redovisning för dem skall ske. 3. Till en sådan gemensam lag erfordras bifall af konungen och de båda rikenas nationalrepresentationer, i ötverensstämmelse med hvad hvart-A, dera rikets grundlagar föreskrifva om inrättandet å af allmänna lagar. Den förblifver i laga kraft, tills å den på samma sätt förändras eller upphäfves. u 5. Om försvarsväsendet. e S 30. a Konungen har högsta befälet öfver krigsmakten e. till lands och vatten i hvartdera af de förenade rikena. . Han är berättigad att sammandraga och sv mot rikets fiender använda hela den vid hvarje sh tillfälle i de båda rikena förhandenvarande styr-i kan, utan några andra inskränkningar och vilkor, u än de, som denna föreningsakt innehålla. 31. Hvarken det ena eller det andra rikets krigs-ti makt, eller någon del deraf, får öfverlemnas iss främmande makts tjenst; dock är det härmed icke 1 förbjudet att med landeller sjömakt bistå en al-m Jierad makt mot en gemensam fiende, äfven om d det blifver af nöden påkalladt att sätta någon del af de förenade rikenas trupper under utländskt d öfverkommando. sntet utländskt krigsfolk, med äs undantag af hjelptrupper mot främmande makt, får inkallas i någotdera riket utan detsammas Od nationalrepresentations samtycke. I 1. Iuruvida det ena rikets krigsfolk i fredstid in må kunna indragas i det andra, beror på de be14 stämmelser, som det resp. rikets grundlag derom I innehåller. Finner konungen det nödvändigt, på! d grund af trängande fara för angrepp af utländsk: d makt, att sätta rikenas krigsmakt, eller någon del deraf, på krigsfot, skall det dock vara honom obe4 taget att förlägga dem till den eller de städer aär inom hvilketdera af rikena, som han för försvaret a anser vara lämpligast. ir 2. Vid utöfvandet af det konungen tillkomman-it de befälet öfver krigsmakten, iakttagas de före1 skrifter, i kraft af hvilka vissa truppers tjenstepligt är inskränkt till deras hemvist eller till an-.dra, bestämda områden. 3. IIvartdera rikets flotta skall hafva sina varf, och i fredstid sina stationer och hamnar inom ; riket. 4. Det ena rikets krigsfartyg må ej, utom i trängande nödfall, bemannas med det andras sjöfolk, med mindre dessa frivilligt låta sörhyra sig. 8 33. Fioner konungen nödvändigt att utgifva en för rikena gemensam föreskrift angående någon angelägenhet, som i båda rikena bör betraktas som en: kommandosak, skall han, på det i hvartdera riket öfliga sättet, inhemta deras betänkande, som ester de der gällande bestämmelserna hafva att föredra-. ga ärendet, samt, i vigtigare fall, fatta sitt beslut i deras samtidiga närvaro. Uppkommer fråga om krigsrustningar eller krigsföretag, böra cheferna för de resp. militära rege: ringsdepartementerna inom båda rikena, äfven om de ej sjelfva hafva att föredraga ärendet, likväl! vara närvarande vid detsammas afgörande, såvidt det kan ske utan olägenbet. Finner någon rådgifvare konungens förehafvande farligt, antingen till sin beskaffenhet eller sina följder, bör han råda konungen att, innan de verkställes, tillkalla tvenne eller flera högre mili-. tära embetsmän, helst lika många från hvartdera : riket, till ett krigsråd. Dermed är det likväl; konungen ej förbjudet att utföra sin afsigt, utan att hålla ett dylikt krigsråd, eller, om det sam-m mankallas, att fästa det atseende vid de derunder afgilna yttranden, som han finner för godt. Öfver gemensamma kommandofrågor, likasom öfver för; handlingarne i ofvannämnde krigsråd, föres protokoll, som undertecknas af de närvarande. 8 34. Det åligger de förenade rikena, hvart för sig, icke allenast i fredstid alltid att underhålla en efter folkmängden afpassad armå så organiserad, öfvad och utrustad, att den i händelse af krig kan rycka i fält, försedd med nödvändiga förråd och j: tillräckligt ersättningsmanskap, utan äfven, i krigstid, att gifva denna armå den ytterligare tillökning, som rikenas hjelpkällor tillåta och upprätthållandet af deras sjelfständighet fordrar. Det åligger hvartdera rikets nationalrepresentationer att bevilja de till armtens underhäll, öfning och utrustning erforderliga medel. 1. 1 gemensam lag fastställes huru stor andel af folkmängden hvartdera rikets armå( minst bör utgöra. Till denna andel räknas icke sådana trupper, som omtalas i S 32 M 2. 2. Angående styrkan af den sjö-krigsmakt. som hvartdera riket bör uppställa, kan också gifvas gemensam lag. 3. Likaledes kunna i gemensam lag föreskrifter gifvas om åtals anställande mot förbrytelser, begångna under gemensam militär-tjenstgöring; om rättegång och dom i liknande fall; samt om delving af krigsbyte. Om detta icke redan skett, kunna under kriget de bestämmelser, som befinnas oundgängligen nödvändiga i de i detta nummer nämde fall, under tiden utgifvas af konungen. 4. Med afseende på inrättandet af de i denna 3 omtalade gemensamma lagar, och deras bin de kraft, gäller hvad som är sagdt i 8 29 Ad S 36. Ö När det, i anledning af krig eller krigsfara, I blifver nödvändigt att någon del af krigsmakten utrustas, böra, såvida alla berättigade afseenden tillåta det, båda rikena deltaga i rustningarne i j förhållande till sin folkmängd. 8 37. Ersättning för krigsomkostnader och andra af kriget föranledda utgifter, hvilka, på grund af ingångna traktater, skola betalas till fremmande makter och icke innefatta ersättning för fördelar, som särskildt hafva kommit det ena af de förenade rikena tillgodo, skola fördelas mellan dem båda i förhållande till deras folkmängd. Föröfrigt drager hvartdera af rikena särskildt de utgifter och förluster, som vid krig eller krigsrustningar tillskyndas det. De i denna uppställda bestämmelser skola ej vara något hinder för att konungen, i förening med båda rikenas nationalrepresentationer, vid förekommande anledning, träffar annan anordning. Jas. I hvartdera af rikena äro nationalrepresentationerna skyldiga att anvisa tvenne passande summor som krigskreditiver för oförutsedda fa Af dessa kreditiver kan konungen, när krig är att befara, lyfta och till förberedande rustningar använda det ena. Af det andra må intet lyftas, med mindre betydliga rustningar, till afvärjandet af fiendens anfall, äro af nöden, och båda rikenas nationalrepresentationer hafva blifvit sammankal-Jade. Om medel till krigsrustningar böra anvisas under andra vilkor, skall i hvartdera af rikena bero på detsammas nationalrepresentations beslut. 6. Om rikenas styrelse, när konungen har förfall; samt under thronens ledighet. Ce 0 1 foam 1 72 f ve — 1 mo, — —