Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1867, sida 1

vid nästa station, och han kan sedan upprepa det så långt jag reser. l Postiljonen smällde med sin piska, och hästar samt vagn flögo framåt, så att man kunde tro att vagnen eller Disseldorfs gator måste krossas. Men domherrns resvagn var god, och det äro äfven Diisseldorfs gator. Klockan tio på aftonen var domherrn i Wesel. — Friska hästar inom en qvarts timma till Mänster! beställde han. — IIvar bor krigsrådinnan Falerner? frågade han derefter. Man nämnde en gata. — Långt härifrån? — Fem minuters väg. — För mig dit. Man förde honom till ett litet, gammalt hus vid en trång sidogata. Huset var stingdt; innevånarne tycktes redan hafva gått till hvila; han måste ringa på portklockan och derefter vänta en lång stund. — Hur kan man lägga sig så tidigt? brummade han. — När man dessutom bor vid Rhen, och sommarqvällen är så herrlig? Men hvad betyda nu Rhen och sommarnatt! Gud förbarme sig öfver all den jemmer, sorg, blod, elände och förtvitlan, som denna natt döljer! Porten öppnades. — Hvem är det? frågade en sömnig piga. — Bor krigsrådinnan Falerner här? — Ja. — Är hon hemma? — Ja, men hon har gått till sängs. — Ijenar ni hos henne? — Ja.