Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1867, sida 2

Göteborg d. I Oktober. UViuonsonskomittens betänkande. Vi hafva i går från Norge mottagit ett tryckt exemplar af den sednaste unionskomittens betänkande, med öfverskrift: , Underdanmigst Betenkning angadende Revision af Foreninysaeten mellem Norge og Sverige, afgifven af den ved Kongelig Resolution at den 6:te Februari 1865 naadigst nedsatte Committe. Efter en kort redogörelse för denna kommittäs tillsättning följa motiverna för det af komitterade utarbetade , Förslag till föreningsakt mellan Norge och Sverge, hvilket fördelar sig i 8 hufvudafdelningar, utgörande antalet af löpande 88 71. Hufvudafdelningarne äro: Om Föreningen, Om konungen, konungahuset och thronföljden, Om det unionella statsrådet, Om rikenas förhållande till främmande makter, Om försvarsväsendet, Om Rikenas styrelse när konungen har förfall eller under Thronledighet, Om val af konung, Thronföljare, Regent eller Regentskap, samt slutligen Allmänna bestämmelser. Vi vilja ofördröjligen meddela detta förslag, hvars stora betydelse ej kan underkännas, då det utgör det första verkliga steget att söka på ett förnuftigt sätt ordna förhållandena mellan de båda brödraländerna, hvilkas hittillsvarande formulerade föreningsfördrag befinner sig på samma provisoriska ståndpunkt, hvarpå det för 50 år sedan ställdes. Att denna förbindelse, trots riksaktens många ofullkomligheter och brister, fortgått så som den gjort, utan svårare tvister än som i verkligheten inträffat, vittnar fördelaktigt för de båda folkens lynnen, och vi anse det ej vara något obehörigt sjelfberöm, när vi i detta fall räkna svenska nationen i första rummet detta förhållande till förtjenst. Det har dock ej varit likgiltighet, eller bristande känsla för sin egen heder, som härvid ledt vår nations betraktelsesätt, utan dels sjelfbeherrskning, dels verklig aktning för det norska folket, hvars öfverdrifna sjelfkänsla och ömtålighet vi kunna, till följd af värt eget likartade lynne, väl förstå, om vi också ej kunnat alltid gilla dess yttringar gentemot oss sjelfva, då vi nemligen veta med oss att aldrig hafva velat göra det ringaste ingrepp i Norges frihet och sjelfständighet. Riksaktens osullkomliga bestämmelser hafva vållat en olika tolkning, hvilken å hvardera sidan blifvit med värme förfäktad. De dermed förenade tvisterna hafva dock numera lemnat rum för de mest vänskapliga känslor mellan norrmän och svenskar; men man bör ej bygga alltför mycket på sådana känslors varaktighet, utan söka bringa töreskrifterna på det klara, hvarigenom framtida missförstånd må förebyggas. Vi hafva ännu ej hunnit genomläsa, än mindre pröfva unionskomitens arbete, men hoppas, att det vigtiga ämnet må blifva diskuteradt i lugn och med undvikande af alla sårande tillmälen, hvilket isynnerhet åligger alla dem, hvilkas ord tillhöra olfentligheten, vare sig inom pressen eller riksförsamlingen.