Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1867, sida 1

Från Norge. (Korrespondens till Iandelstidningen). Christiania d. 24 Sept. 1867. Landsortspressen har på sednare tiden flitigt sysselsatt sig med ett till regeringen af 3:ne storthingsmän för ett års tid tillbaka inlemnadt förslag om terrängsundersökningar för anläggandet af en jernbana från Christiania till Frederikshald, hvilken vidare tänkes förenad med det svenska jernvägsnätet på ett sådant sätt, att vi i en någorlunda nära framtid skulle komma i direkt förbindelse med Göteborg. Jag har ofta haft anleduig att anmärka, det vår nations hela uppmärksamhet går 1 praktisk riktning: utvidgandet af kommunikationsmedlen och utvecklingen af våra näringskällor, så att en sådan jernvägsanliggnipg redan förmått tillvinna sig uppmärksamheten i den grad, att de förberedande undersökningarne till en projekterad linie genom Smaalehnene i dessa dagar börjas. Saken har väckt åtskillig uppmärksamhet i de svenska gränsprovinserna, hvarför jag i dag skall tillåta mig att lemna en korifattad öfversigt öfver de i vårt land anlagda jernbanor samt öfver de många förslag, som från kommunerna inkommit till regeringen rörande nya jernvägsanläggningar, äfvensom öfver de sannolika utsigter, dessa ega att inom kortare eller längre tid komma till utförande. Den första mogna idöen till anläggande af en jernbana här i landet utgick omkring år 1850 från dåvarande chefen för Inäredepartementet, statsrådet. Stang, och engelske generalkonsuln Crowe; ingen norrman förstod sig den tiden på jernvägsarbeten, hvarför regeringen måste sätta sig i förbindelse med de engelske ingeniöne Robert Stephenson och Peto samt bankiren Ricardo, för att få jernbanan mellan Christiania och insjön Mjösen anlagd. Förhållandena voro då följande: Stadens hufvudexportartikel trälast, som flottades ned till insjöarne Mjösen och Öieren,resp. 6 och 2 norska mil härifrån, måste på vinterföret föras ned till utskeppningsplatsen; detta fördyrade trälasten, och då denna tunga vara icke gerna om vintern kunde införas på andra fördon än slädar, voro exportörerne i omkring 8 månader af året utestängda från sina upplag vid insjöarne, der trälasten förvandlas till plankor. Bönderne i de stora distrikten häromkring lefde hufvudsakligen af trälasttransporten, höllo ett oproportionerligt stort antal hästar, försummade alldeles sitt jordbruk samt blefvo demoraliserade genom att i hela månader vara frånvarande från sina hem och flacka omkring på landsvägarne natt och dag, så att trälastbönderne voro illa beryktade som slagskämpar, djurplågare, kortspelare och supare. 1851 års storthing ingick kontrakt med engelsmännen om byggandet af denna 6 mil långa jernbana för 2 mill. sp. Men bönderne förstodo så föga sin egen fördel, att de ingäfvo petitioner till storthinget om att någon sådan jernväg ej måtte byggas, , då de skulle bli alldeles ruinerade, om de förlorade sin enda inkomst, körningen af plankor till staden, och då banan tre år sednare kom i gång, hämnades bönderne med att vältra klippstycken och stockar in på banan, för att förstöra tågen; men de onda anslagen misslyckades alltid. Naturligtvis har jernbanan under de 13 år, som den nu varit i gång, bidragit till en ofantlig utveckling af dessa distrikter, som blifvit uppodlade och nu dagligen förse staden med mjölk, smör, ost, bär, ved, spanmäl o. s. v., medan staden till gengild förser dem med förnödenheter af alla slag, ända till gödsel för deras jordbruk, och med tillhjelp af de segelbara insjöarne sträcka sig jernbanans välgörande verkningar 20 mil eller längre genom hela hufvudstadens stora uppland. Deremot blefvo vi vid anläggandet af denna vår första jernbana förfärligt dragna vid näsan af engelsmännen: staten garanterade dem 2 millioner sp. för byggandet af densamma samt dessutom fri grund och fri införsel utaf materiel af alla slag. Pr mil fingo vi alltså betala öfver 350,000 sp., och ändå var banan så dåligt avlagd, att den under loppet af omkring S år till stor del måste ombyggas, så att vi säkert betalt engelsmännen 1 million sp. i läropengar. Stigningen på den första delen af banan är ofördelaktig, nemligen 1 på 10 fot, eller den största stigning, som finnes på någon bana i Europa. Dess ar