hvaraf trälasten betalar cirka 100, 000 sp., och den ger redan 412 procent årligen i proveny af det 2 millioners anläggningskapitalet. Efter det denna jernbana varit drifven i 3 år och erkännandet af densammas stora nytta inträngt inom bondemajoriteten på storthinget, i hvars hand man kan säga, att den penningebeviljande myndigheten här i landet uteslutande ligger, framkom vid 1857 års storthing förslag till 2:ne nya jernvägsanläggningar, nemligen från Trondhjems stad till Stören och från Hamars stad vid Mjösen till Elverum. Sjöfarten och trälastkonjunkturerna hade under de närmast föregående åren varit så gynnsamma, att landets välstånd ej varit större sedan 1814, och landtegendomarnes pris hade på några få år nära fördubblats. 1857 års storthing blef derför det med bevillningar liberalaste storthing, som vi någosin halt, loch penningar till de båda jernbanorna blefvo utan synnerlig meningsskiljaktighet beviljade. Få månader sednare inträffade emellertid den stora penningkrisen, hvars sorgliga följder för jordbrukareståndet ännu ej äro öfvervunna i vårt land. Betydliga tvifvel började uppstå rörande de båda projekterade jernbanorna, och regeringen hänvände sig till sörmanskapen i de ifrågavarande distrikten med framställning om att afstå från bevillningarne, mot löfte att få en del af desamma utbetald till nya väganläggningar, men ett par ledande män inom dessa förmanskaper voro motsträfviga och pockade på sin rätt, i enlighet med storthingets beslut. En storm uppstod nu mot dem i pressen, och sakkunniga män uttalade, att staten tillochmed måste komma att betala dessa jernbanors driftkostnader, i fall desamma komme till stånd. Följden blef dock, att distrikten genomdrefvo sin vilja: Trondhjemsbanan, 4! norska mil, blef byggd för 700,000 sp. och Ilamarbanan, 3!(, mil, för 100,000 sp., eller resp. c:a 150,000 sp, och 100,000 sp. pr mil. Dessa båda banor hafva nu redan flera år varit i fart och inbringa icke blott tillräckligt till driftkostnaderna, utan afsätta äfven en reservfond, så att oppositionen mot deras anläggande bragts på skam. De äro — likasom troligtvis alla andra nya jernbanor i vårt land komma att bli — smalspåriga och så nätt konstruerade, medan tillika den ändamålsenligaste spårvidden blifvit vald, att våra jernvägsingeniörer rundt omkring i Europa förvärfvat sig ryktet att vara de, som egentligen bragt de smalspåriga jernbanorna i system. Ingeniörer från Finland, Italien, Sverge, England och Kanada komma för att se dem, och konstruktören, jernvägsdirektören Carl Pihl, erhöll för teckningar till dessa en medalj vid sednaste Pariserexpositionen. Samma storthing beviljade enhälligt och utan diskussion 1 million 200,000 sp., till Kongsvingerbanan, och nästa storthing penningar till dennas fortsättande till riksgränsen, hvilken banas fortsättande genom Sverge våra svenska bröder kalla ,,en politisk, strategisk och kommersiell nödvändighet. Ilela denna bredspåriga jernbana är 10 norska mil lång och kostar c:a 200,000 sp. pr mil. Dess inkomster betäcka i år just precist driftkostnaderna, och trafiken är i godt tilltagande. Den kan naturligtvis ej komma att florera innan banan från gränsen till Stockholm kommer till stånd, hvilket är oss utlofvadt till år 1870. Slutligen arbetas på den 9 mil långa smalspåriga jernbanan från Drammen till insjön Randsfjorden, hvaraf 5 mil äro färdiga i höst. Denna bana kommer att kosta omkring 2 millioner 150,000 sp., eller c:a 250,000 sp. pr mil. — Tillsammanlagdt hafva vi således på ungefär 15 år förvärfvat oss c:a 32 mil jernbanor, hvilka kosta omkring 7 millioner sp. Om förslagen till nya jernbanor mera nästa gång. Bland fornminneskunniga har mycket omtalats en uti en kämpehög i Tune, i närheten af Sarpsborg, funnen vikingsbåt, emedan den otvifvelaktigt är den enda någorlunda väl konserverade farkost från hednatiden, som blifvit funnen här i landet, medan man skall hafva funnit en dylik uti en mosse i södra Jutland. Båten har antagligen blifvit insatt i högen vid