Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1867, sida 3

denna nu betydelsefulla sällning, och förstått sin ippgift, så är det mer än troligt att, i stället för hvad de nu kalla otack, de fått uppbära en god del at den ära, som vår lyckliga stjerna sedan förunnad2 oss inhösta i trots af deras hardt när olycksdigra ingripande såsom ledare af vårt ödegång. Mången har det ock säkert förvånat, att vår sång, trots dessa rfia omtalade omständigheter, kunde på dessa få dagar blifva så pass bekant och uppskattad som den verkligen blef. Flere utdrag ur den franska pressens referater om vårt uppträdande på Stora operan hafva redan blifvit i åtskilliga tidningar meddelade. De äro alla berömmande. Ur LUmerers illusirke för den 7 September anföra vi: ,Då de nittiosex studenterne från Upsala syntes på scenen, svartklädde etc. blef man stråx från börian angenämt öfverraskad lika mycket genom deras frimodiga utseende som genom deras anspråkslöshet och distingerade hållning. Efter första stycket var publiken helt och hållet vunnen. Man har svårt att föreställa sig ett mera funändadt föredrag, friskare ocn fylligare röster, en mera helgjuten ensemble, en uttrycksfullare nyansering. Deras skandinaviska sånger, fulla at en tll hjertat gående maankoli, runno fram såsom en mångdubblad orgelton. Den förherrskande karaktären hos de sju melodier, vi hörde, 5-ett obeskrifligt svärmeri, som genomgår stycket, trots alla rytmens vexlingar. Operans blaserade publik kunde icke motstå effekten häraf oh begärde trenne af dessa stycken dakapo. Sångarne och deras chef applåderades, inropades och återinropades, och detta med rätta. Med ett ord, kören från Upsala är för den vokala musiken hvad öster-ikarnes banda är för symfonien. Dessa smickrande vit-ord böra öfversyga oss om. att var r a ej skedde förgäfves, och att vi i vår sång esa eti medel att åt oss erö ra främmande länders aktu:nasfr(la uppmärksamhet. Med detta medve nde recte vi ock från Paris, efter att redan från säderneslandet hafva mottagit flera hjertliga lyckönskningar. Vära vänner, om hört oås deruie, voro stolta öfver oss; de beklagade blott att vi ej kunde . ännu en vecka, de tryckte med vå:ma våra hönder i afskedets stund och helsade genom oss Åill Sverges fridsölla bygder. Tiden ftlör he-tige bore i det främmande la, det, der var så mycket nyt att se och lära. Men om Vv ock bloit fingo kasta en flygtig vlick in i dessa torhållandenhvilka på afstånd taga sig så helt orka ut: om ock vår personliga kännedom af det anska folkets natur och lynne ej blef mer än er iing, her den dock vidgat vår synkre! och skåolet oss mirnen varaktigare ön stundens en. Ee bunno v: i alla fall lära, det var ait höjre å sha och akia vård exet ,fattiga! and. hy:s skotte: af manliga dygder, af hemtre.n: J. af beder och o. af svihet och ljus, af ovanskliaa skörheier 1 saga och sårg äro rikedom nog, så lr e v. forstå att hemta vår själs odling ur denna eviga ungdomskälla. Det var någea af dessa skatter, vi iorde med oss till främ mande land, och när fosterlandet hörde, att vi förmått uppvisa dem, erkande det oss som sina egne och tackade oss på eit sätt. som för alltid slutit os närmare jutill des hjerta. — Jag vill ej trötta läser? med att upprepa alla de minnvesrika momenter af den fosterländska eusiasm, som -iorde vår hemfård till est verkliat triumståg. Detta storariade mottasande var for oss lika öfverr skande som vältalig.. Minnet deraf är dock det skönaste af hela recan. Det ger och skall gifva en upphöjd gl-dje, stärkande och uppmuntrande, lika fri från evfaldig fåtånga, som den ör ful! af förhoppanvar, de der stricka sig långt hösre än till os? siel. a. Våra egaa personer försvinna med rät!1 den sak. hvars tilhälliga mälsmän vi varit. Andra sk tsört ilört den lika bra, k uske I Ufre, och aldrig kall folket sakna stämmor för de egendomisa toner, om det ärst från fädernas lif ,i skogar, på borg och i dalar-. Men om ock denna ödmjuka bekännelse, framsprungen ur medvetandet om tillvaron af ännu andra och lika höga uppgiiter, för hvilkas lösning tid och krafter aldrig skola binna till, ställer en hvar af oss på sin råflta plats, skall dock hvarje deltagare i denna 14 d, när han är gammal vorden, med stolthet kunna säga: äfven jag var med! ty han vr: med om an färd. hvars alla dagar voro högiider af sång och vänskap och fosterländsk hänförelse. Jag tystnar här. atvedjande korrespondentens fel att ej hava i tid låtit tidningens läsare få del af oivanstående små skildringar, det enda, som kunnat skänka dem värde. Men hvad ban härutirnan försvmmat, har af andra medresande blifvit på ett lysande sätt godtgjordt. Det kunde ock gerna fått anstå med fortsättningen, om det ej roat förf. sjelf att draga sig till minnes några momenter af färden och möjligen äfven kunnat vara af intresse för återkomna kamrater, som tilläfventy.s ej ännu läst andra korrespondenser. att med mig återgå till gemensamma hågkomster. På dessa sängarbröders vänskapsfulla förtroerde, välvilja och öfverseende förvarar jag många prof; desa äro icke hör nämnda och höra ej heller hit, men de är. skrifna i mitt hjerta, om I viljen tro Brabantio.