Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1867, sida 3

lUhsalasångarnes Parisersärd. Upsale-Postens korrespondeat asslrtar beskrifningen ösver Upsalasångarnes Pa1 Serzärd med soljapde ord: Jur n vi afsluta dessa sm? uppsatser, hvikas nedsa ivande sökere skänkt 10rfafaren större nöje n2 allmänheten, torde det vara lämplig. att når vi sb) ada med våra sångare från den norra den i Paris 1 den sista välkomsten vid hvad vi lär, hvivad vc ågast med afseende på vår singare-mission. Det wvarstår såsom ett obestridhy. fahtum att vår r a kunnat långt bättre sörberedas, att en Mängd ogynnsamma omständigheter i förering med vår hederliga svenska godtrogenhet öfverlemrat vår sak i händerna på personer, hvilkes nå maste och högsta intresse icke varit den svenska sångens ära. In svensk man hade åledes boic i de: rämmande landet bevaka våra angelägerheter, utreda och bestyrka sonningshalten i den mängd stridisa uppgiiter, som efter hand inlupo från den s. k. centralkomitten, hvars alla medlemmar. med undaneg af hrr IIammericn och Wol f flera anledningar till sluts ötvergiiit all tan-e på att inbjuda den nordiska sånger till den s-e je stora täflin,sstrid. som under baron Taylors presidiom i Au, sti månad skomle ega rum i Paris. Dessa herrar höllo dock i sig. hBeel lade sig fortfarande för ceniralkomittea ov kades genom täta uppmaningar, flitigt skri och diverse sto.. låtande sångoch sestprogram ramt de lifligaste sör sk-ingar ett ,,man (hvilka?) i Paris väntade sig ondlig. mycket af den svenska sången, framka!a denna enwsiasm för en dylik tard bland våra sånsare, hvilken, delad af Upsalakörens kraftrulle antorare, snart ledde till de . Ultat, som vi alla k: ma. Denna för. .jenst mo men således icke förneka våra båda danska 2.rangörer. Trolige ör, att utan deras åtgöranden ingen sånga värd blis it af. Men i deras motiver ynes hafva ingått en icke obetydlig portion sjelfviska beräkningar, dessa må nu hafva varit af en högre och ädlare art. skandinaviska anticipationer, eller rent af persorliz fåfänga. Lika mycket hvilketdera. jag tror a t. sådana beräkningar funnos, och sökert är, att en skymt af dylika skulle viort även en svensk odug.ig att jora vår saks talan i ett nmande land. Det var således kanske för mycket begårdt af personer, hos hvilka icke först och sist ett svenskt hjerta klappade. att de skulle se saken med fullkomligt svenska ögon. Men äfven om denna omständishet påaktas om vi bjuda till att uppsöka alla mildrande vrsäkter, återsiår dock i:Mräckligt for att beråttiga vårt dutliga omdöme om dessa tvenne herrar, att de voro hvarken samvetsgranna eller praktiskt förnåndiga. De hea sortegat vigtiga omståndigheter, hvilka bo., oss meddelas, de hafva visat ett sör vår nationalkänsla sårande förakt för det lend, kvars söner vi äro och hvars sång vi representerade, genom att beröiva os3 rekommendafionen af vårs eget lands namn, De hafva visat föga respekt försanningen och d suton Måtitsig vttranden om och till kören, hvilka vit at om Jika stor tah döshet som oförmåga att godigöra egna förseelser. Såsom våra målsmän hos baron Taylor, måste de tillika avses .yldiga att rättvisligen uppböra förebråelser för de vensterhänd:a 2nordningar, som från honom emonerat. Den gamle mannen hade allt för mycked att om bestyra och sammanhålla for att icke beho. a förlita sig på de krafter, som så nitisk: erbiödo honom sin hjelp cch dessutom synts ivrfoga ölver hela Nordens intelligenta sångarrkeror. Llotta tanken på dessa sångioglars arkomst gladde sabbens hjerta; de skuhte på en gång slinka glons åt hans storartade öångarmöte, och till följd deraf äfven åt honom sje. och komma floder af gojd att inströmma i den af honom grundlasda musik-kassan. Denna de unga herrarne tillfälliga stäling såsom sjelfskrirn2 teemän för de i Paris vistende .,skandinaverne och deras der ar förklarliga percon!iga slllning till baron Taylor är det enda, som hanrat göra dem förtjonia af så mycken uppm ksambor, Vode de varit mär, sulkomligt vaxne 1 ly veri