JUDINNAN). Berättelse af Philipp Galen. (Örversättning af J. Philipsson.) — Nej, min far, sade hon fast och med underbarP lugn, han har ej tisogat mig något ondt, han har tvertom endast gjort mig godt. Han har botat mig från en svår sjukdom och på så sätt räddat min kropp; men han har äfven vakat öfver min själ, hänvisat mig till Guds a!lsmäktiga skydd och tröstat mig i min smärta, i det han lofvade mig din välsignelse. — Altså det har ban verkligen gjort? Godt! Och du älskar honom derför? Säg mig sanningen — jag vi)! det! Jane utsträckte sina ännu alltjemnt hopknäppta händer mot Reinhold, och med en genomträngande blick på honom, hvilkeu dock hastigt ånyo tästades på fadren, snystade hon: — Ja, min far, jag älskar honom. — Godt — så vänder jag mig ävnu en gång till den kiistne och f-ågar honom: Och du, hristne, älska: du denna min dotter? — Ja, Simon Marcus, sade Reinhold med hela makten af sin kraftigt ljudande röst, jag älskar henne och skall evigt älska benne, ty hon är min enda kärlek och uppfyller hela mitt hjerta, min själ, mitt sinne. — Och du ska! alltid hålla henne vid ditt hjeta, så länge ett andedrag finnes i ditt bröst? — Ja, Simon Marcus, det skall jag. Den med alla sina sinnen lyssnande och seende juden hade hört och sett nog. Han höjde ögonen mot himlen, lade händerna på sitt bröst och sade med fasta, långsamt ur hans hjerta utgående ord: — Nåväl, om så är, så vare mina säders Gud med mig, och IIan förläte mig om jag handlar orätt. Men Gud är stor i oss och omkring oss, och vi äro små och ringa inför Honom. ana rm oo Ann