TRETONDE KAPITLET. Den halftimma, som lemnats till de båda lyckligas förfogande intill deras sammanträffande med sadern, försvann blott alltför hastigt för dem, och denna gång hade Reinhold ej frågat sitt ur hvad tiden led. Sedan de ändtligen släckt ljusen och stängt dörren till paviljongen, utträdde de i den milda och lugna höstqvällen. Tätt slutna intill hvarandra, Jane med hufvudet lutadt mot Reinholds skuldra, skredo de långsamt på den slingrande gångstigen fram till boningshuset. Då de sågo rummen på nedra botten strålande upplysta, stannade Jane plötsligt och sade med sakta, ljuf röst till sin älskade: — Stanna, min dyre vin, låt oss ännu ett ögonblick dröja här. I min namnlösa lycka och i mitt upprörda tillstånd har jag glömt att fråga dig om något för mig vigtigt. Säg mig kort och hastigt: hur har allt det, som i dag skett, blifvit möjligt, och hvilken makt har åstadkommit den så hastiga och obegripliga förändringen i vårt öde? Reinhold smålog glädtigt, 02 nu berättade han henne sanningsenligt allt och hur det kommit sig, att han redan för åtta dagar sedan öppnat sitt hjett för Ernst samt huru denne derefter, sedan han fått höra Simon Marcus namn, handlat. Sålunda erfor nu Jane ändtligen den vördnadsvärde gamle herrns ädla och högsinta handlingssätt samt att han var den, som icke blott för många år tillbaka räddat hennes far från undergång, utan äfven nu återgifvit honom hans dotter. — Ack, sade Jane, sedan hon nu fått veta allt, han har icke blott återgifvit mig åt min far, utan äfven försonat honom med mig och derigenom gjort oss båda så lyckliga. Hvilken underbar skickelse råder ej i allt detta, och hvilka sällsamma saker föregå icke under stjernorna, som tindra så herrligt deruppe öfver oss!