ligen rörde sig hennes Jäppar och hon sade, mera hviskande än tYWande: — Hvad var detta? Ar det verklighet, eller var det blott en Å öm? Då utsträckte Reinhold båda sina händer efter henne, drog den nu icke längre motsträfvande pärmere intill sig och sade med vek, kärleksfol röst: — Jag vill säga dig det, min Jape. Först har du upplefvat det i drömmen och nu upplefver du det i verkligheten Här är ett bröst, hvars klappande skall bevittna detta för dig, om du vill anförtro dig deråt. Då återhöll henne intet längre. Med ett utrop af outsäglig sällhet, som sprängde de sjettrar, hvilka så länge qvalfullt tryckt hennes själ, sprang hon mera än hon gled fram till honom och sjönk i hans armar. Och der låg hon länge, innerligt vid hans bröst. Hennes hjerta klappade mot hans, och hennes själ sammansmälte för första gången med hans i den saligt bäfvande tanken: Ja, jag är din och du är min! 9, hvilken sällhet, hvilken fröjd, hvilken himmelsk lycka redan på jorden! — Ja, jag är din tör hela lifvet, upprepade hon, då hon åter kunde tala; i glädje och sorg, i lust och nöd, huru din Gud, som nu äfven är min, må bestämma öfver oss. — Vi hafva ju alltid blott haft en Gud, svarade Reinhold mildt, det ser du åter af vår förening. Han ensam har hållit vårt ödes trådar i Sin allsmäktiga hand och slutligen sammanknutit dem på detta ställe. — Ja, ja, du har rätt, utropade hon, efterhand kommande till klart medvetande af sin lycka och öfverhopande honom med smekningar; men är det då sannt, verkligen sannt — får jag nu kyssa dig, hur jag vill och så mycket jag vill? Ett saligt leende gjöt sig öfver Reinholds manliga drag, då han kände hur hon redan gjorde som hon frågade. — Ja, sade han, hur och så mycket du vill. — 0, då skall hela mitt lif för dig vara en enda kyss, så sannt Gud hjelpe mig! Och ånyo sjönk hon till hans bröst, höll honom länge och nnerligt omfamnad, och hennes ögon och läppar uttalade nogsamt, hvilken omätlig lycka, som uppgått i hennes hjerta.