Reinhold stod med strålande blickar framför Jane och betraktade henne med stum beundran. IIon hade qvarstannat orörlig på sin plats, med blicken vänd mot dörren, seende och lyssnande efter den sig aflägsnande fadern, och hon liknade dervid en bild af marmor. Först småningom återvände lifvet i henne; hennes bleka kinder färgades, hennes barm höjde sig med ett djupt andedrag, och hennes ögon riktade sig med ett obeskrifligt uttryck af stum förvåning på hennes vän. Slut