Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1867, sida 2

Uöteborg d. 28 September. De nordligaste provinserna af vårt land hafva blifvit hemsökta af frost, som förstört den största delen af den växande grölan, hvaraf så mycket större bekymmer måste uppstå, som ställningen redan förut var ganska betänklig. I det offentliga rop om hjelp, som utgått från Vesterbottens län, säges det, att at länets 90,000 invånare, största delen skall innan kort komma att sakna bröd och blifva urståndsatt itt förvärfva sig detsamma. Nu ingå icke mindre starka klagorop äfven från Norrbotten, och skildringar göras om onaturiga födoämnen, som måste tillgripas för undgående af hungersdöd. Det är en sorglig historia, så mycket mer som samtidigt dermed ingå icke minlro upprörande berättelser från det hårdt pröfvade Finland. Det har varit oss en kär tanke, att kunna, när Sverge i år inhöstat en god gröda, motse en uppmaning ill våra landsbygder, att bispringa våra fattiga bröder på andra sidan Bottniska hafvet; men nu har nöden inom vårt eget land gått yttringen af dessa känslor i förväg, säkerligen till mångas stora bedröfvelse. I fråga om nöden i Norrland kunna vi dock ej undertrycka vår förvåning öfver dess vidd, då man, hvad särskilt Vesterbotten angår, känner att flera socknar der nära sig af skogsafverkningen, och då det ej är tänkbart att de sågverksegare, hvilka gifva dessa befolkningar en riklig arbetslörtjenst, skulle underlåta att förse sig med tillräckliga spanmålsförråder. Såvidt man känner har äfven höskörden varit riklig och blifvit väl inbergad, hvilket för boskapsskötseln är af synnerlig betydenhet. Norrland har tillika sina fiskrika kuster och strömmar. Huru är det då möjligt att den skada, som frosten gjort på det i inskränkt skala drifna jordbruket, kunnat med ett slag bringa hela befolkningen i nöd, uti landsändar, som under långa tider haft en större arbetsförtjenst än någon annan provins i vårt land? Man har utlofvat speciella uppgifter från de särskilta socknarne, och sådane äro verkligen af behofvet påkallade, ty en sak ir, att man behöfver anskaffa spanmål från andra orter, och en annan är, att man behöfver allmosor. Emellertid betvifla vi ingalunda, att ju nöd finnes lokalt, på många ställen, der man lefver endast på jordbruket, och då manar menniskokärleken en och hvar att bispringa de nödlidande efter sin förmåga. Angeläget synes dock vara, att gåfvorna fördelas på ett riktigt sätt, ty man bör icke glömma, att stora bekymmer råda ifven på andra orter inom den arbetande befolkningen, till följd af lifsmedlens dyrhet och arbetsförtjenstens ringhet. Så motse vi, hvad Göteborg angår, med stora arhågor den stundande vintern. Sannoikt är det icko bättre i hufyudstaden och