Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1867, sida 2

å solkundorvisningen, af hvilka någon måhända kunde vinna dess godkännande. Folkundervisningen bekostas af kommunerna sjelfva. De uppoffringar som för densamma erfordras äro redan nog kännbara och hota att blifva det ännu mera. Vårt land är fattigt och vi hafva, särdeles för närvarande, icke råd till utgifter, som icke snart bära frukt. De obemedlade klasserna, och det är på dessa vi måste tänka, dessa klasser, som med svett och möda sammanbringa hvad som fordras till barnens dagliga underhåll, vilja icke, och det är likväl af deras vilja det beror, hålla barnen i skolan, om de icke, efter sin uppfattning, se någon praktisk nytta deraf. Barnen sjelfva, hos hvilka anlagen äro olika, måste genom mångfalden af, och det praktiska i, de ämnen, hvari undervisning meddelas, och hvars vigt de genom en instinktmässig smak bedöma, uppmuntras att besöka skolan; slutligen, om man gör afseende på kommunerna, kan man af en torftig och ännu föga bildad befolkning icke förvänta, att den utan knot underkastar sig offer, af hvilka den icke finner sig hemta någon påtaglig fördel. För att således göra folkskolan omtyckt och omhuldad, jemväl af de föräldrar, som icke tillräckligt förmå att uppskatta bildningens förmåner, eller anse sig sakna medel att deråt egna barnens tid, skulle det måhända vara nyttigt att i folkskolan fästes mera vigt än i allmänhet eger rum vid de ämnen, som kunde vara af mera omedelbar praktisk nytta, nämligen ritkonsten, till en början linearteckningen. Den sätter på ett praktiskt sätt barnet in i en mängd för lifvet erforderliga begrepp t. ex. om den rätta och spetsiga vinkeln, om qvadraten, parallogramen m. m. Barnet fäster mera uppmärksamhet vid en så beskaffad framställning och bjuder till att återgifva hvad det åskådat. Man kunde kalla linearteckningen en slags praktisk matematisk kurs, för en industriidkande befolkning af den aldra högsta vigt. Huru mången ibland oss har icke vid flera tillfällen erfarit saknaden af förmågan att på papperet fästa bilden af en byggnad, en maskin, m. m., som vi blifvit varse, och med huru mycket större uppmärksambet betraktar man iake allt, huru bringas icke själskraften till ytterligare uppfinning, eller till förbättring af hvad man aftecknar? Det är på samma sätt som man tvingas att genomtänka det ämne, hvaröfver man skrifver. Af hvilken omätlig vigt vore det icke om i ett land, der Trollhättans verkstäder, Dalslands jernoch manufakturverk, den södra delens af länet många spinnerioch väfnadsfabriker, de sju häradernas mångsidiga slöjder kalla en så stor del af ungdomen till industriel verksamhet, dennasungdom redan i skolan något vänjt sig vid ritstiltet, för att, vid mognare år och med en under praktiken utbildad färdighet, på papperet utkasta nya maskiner för fabrikerna, vackra mönster till väfnaderna, eller praktiskt lämpliga byggnader för landtbrukets behof. Den slöjskicklighet, för hvilken folket i våra bygder redan, utan all slags underbyggnad, gjort sig så fördelaktigt känd, huru skulle den icke härigenom utbildas, fullkomnas, förädlas? Och huru nödvändig är icke en sådan utbildning just i detta ögonblick, då den nog ensidiga rigtning som slöjdskickligketen i Mark och en del af Kind tagit åt väfnadsindustrien, ett yrke som mest af alla tryckes genom konkurrensen af maskiner och förändringarne i tullagstifningen, oemotståndligt påkallar uppmärksamheten på en arbetslös och snart brödlös befolkning. Huru väl vore det icke om vid denna industris hotande aftagande man redan i skolan sökt att väcka slöjdskickligheten och rikta den åt andra håll genom bibringande af grunderna för densamma, hvilket ritkonsten till en del innefattar. För en hvar, som med någon uppmärksamhet betraktat, å ena sidan, de enkla redskap, hvaraf folket begagnar sig vid åtskilliga tillverkningar inom orten, och å andra sidan de anlag, som röjas i försöken att med klumpig och ovan hand tota till ritningar i åtskilliga ämnen, måste den tanken uppstå, att ett obetydligt handtag skulle oändligt befordra och underlätta dessa tillverkningar. Riktas barnets uppmärksamhet härät, skall det snart, såsom man, återgälda samhället dess uppoffringar genom nya uppfinningar. Jag befarar icke den invändning att den tid, som häråt egnades, skulle inkräktas från den öfriga undervisningen. Tvärtom. Det är bildningens natur att dess särskilde grenar ömsesidigt stödja och befordra hvarandras tillväxt. Den hand, som sått smak för ritstiftet, lär sig snart att föra pennan. Anlagen, väckta till lif, utbilda sig allt mera och omfatta allt flera ämnen. Avtodidakten är ofta lika lärd, som den systematiskt uppfostrade vetenskapsmannen, men nästan alltid nyttigare. Man bör icke i folkskolan alltför mycket hålla på systemet. Likagodt i hvilken ordning insigterna komma, blott de komma; och de komma, om blott lolket får håg för dem. Sjelfverksamheten hos barnet bör framkallas och teckningen är ett verksamt medel dertill. Teckningen ingår också redan i undervisningen vid elementarläroverken, såsom frivilligt ämne; och detsamma synes lämpligen kunna ske i folkskoorna. Af de flera författningar som utkommit angående olkundervisningen, finner man också att man haft ör afsigt att låta det ingå i undervisningen vid olkskolorna. I kongl. kung. den 29 Sept. stadgas itt folkskolelärare skall ega färdighet att undervisa i, bland andra ämnen: linearteckning, och K. M:ts reglemente för folkskolelärareseminarium den 21 Mars 1862 upptager bland ämnena i lärokursen eckning, företrädesvis linearteckning. I den af 4. M:t den 27 Sept. 1563 fastställda stadga angåmde solkundervisningen i Stockholm är också bland äroämnen upptagen ,linearteckning. Men så vidt ag erfarit är den för folkskolorna å landet icke sbjuden hvarken såsom nödvändigt eller frivilligt äroämne. Det vill synas såsom om man i verkigheten glömt bort detta ämne, och jag befarar tt hos lärarne sjelfva insigten ej är särdeles mogen. Om af dessa med flera skäl, hvilkas anförande cke torde erfordras, landstinget skulle anse lämpigt att befordra undervisning i teckning vid folkkolan, så återstår frågan, huru detta kan och bör ke. Af skolstyrelserna beror att ordna undervisingen, och jag ser således intet hinder för dem tt bestämma någon timma för detta ändamål. Men jag befarar att folkskolelärarne äro föga skickige att deri meddela undervisning. För att vinna detta ändamål föreslås: 1:0 att landstinget uppdrager åt de tillsyningsnän, som torde komma att utses, att befordra unervisning i linearteckning vid folkskolorna; 2:0 att landstinget genom utfästande af premier ppmuntrar de folkskolelärare, som med nit areta för bibringande af insigter i ritkonst, i ändanål att för dem underlätta besök i kongl. akadeniens för de fria konsterna glkalar ; Q4 AA hall