Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1867, sida 3

Friberg fick härefter redogöra för åtkomsten af silfret och uppgaf, att Margareta Larsson bedt honom följa med sig till Johannis kyrkogård, der hon visat Friberg det i muren dolda silfret, om hvilket Friberg förut påstod sig ej haft någon kännedom. Margareta Larsson hade sagt, att hon hittat det, och med denna uppgift hade Friberg låtit sig nöja, utan att taga någon vidare reda på hvar eller när fyndet af henne anträffats. Friberg hade derefter tagit silfret och dermed förfarit på sätt förut är upplyst. Om dess uppgräfvande på experimentalsfältet berättade Sandqvist, anställd vid detektiva polisen, att han dit åtföljt Friberg, som anvisat platsen, der han gömt det, belägen omkring 1,000 famnar från vägen. Med handen hade Friberg uppkastat litet lös mull, då tillträde beredts till ett hål under roten af en på stället befintlig tall. IIär hade silfret igenfunnits. Polism.: IIvarföre hade du på detta sätt gömt silfret? Friberg: Margareta hade bedt mig att jag skulle gömma det. Polism: Vid visitation i din bostad har bland annat anträffats en nedsmält guldbit, och det är upplyst, att detta guld tillhört den medaljong, som Margareta Larsson stal från den mördade. IIvarför smälte du ner medaljongen? Yribery: Jag tyckte, att den hade så litet värde. På sådant sätt fortsattes förhöret ett par timmar, hvarvid en del af de många omständigheter, som kommit i dagen och vittna mot Friberg, upprepades, för att han skulle sättas i tillfälle afgifva sin förklaring deröfver. Friberg anklagade härunder, såsom förut är nämndt, Margareta Larsson att af ondska velat draga honom med i förderfvet, och bedyrade sin oskuld. Polism.: Du må gerna bedyra din oskuld och genom lögner söka rentvå dig. Så gjorde också Margareta Larsson; men hon märkte icke derunder, huru hon just genom dessa efter hand uppdagade osanningar allt hårdare och hårdare tilldrog snaran om sin hals. Hon har nu afgifvit en sanningsenlig bekännelse, och numera säger hon sig vara lyckligare än hon på länge varit. Så stor makt har sanningen. Den skänker ro och förlåtelse äfven åt den mest brottslige. Med anledning af de utlåtanden Friberg haft om Margareta Larsson yttrade polismästaren: Du söker beljuga och svärta henne, hvilket är en usel konst och bevisar huru låg du är. Under ransakningen med henne talade hon aldrig illa om dig, och hon har icke heller på dig sökt vältra minsta skuld för sitt brott. Under hela ransakningstiden tänkte hon med ömhet på edra barn, och du skulle sett hvad hon gjorde, då hon efter att ha afgifvit sin bekännelse fick -träffa dem här. Vet du hvad hon då gjorde? Jo, hon knäföll med barnen, under djup och uppriktig sorg och ånger, der vid bänken och sade till den äldste gossen, som är vid de år, att han kan fatta den olyckliga belägenhet, hvaruti ni båda befinna er, att han skulle bedja till Gud om förlåtelse för sin brottsliga moder samt beklagansvärde och brottslige fader! Så handlade hon, IIar du någonsin uppmanat dina barn att bedja för sin moder och dig? Ett knappt hörbart nej frampressades öfver den anklagades läppar, utan att hans ansigtsdrag dock förrådde någon rörelse. De bibehöllo sin apatiska slöhet. Polismästaren förklarade förhöret slutadt för dagen och tillsade, att Friberg skulle återföras till cellen. Med dröjande steg och liksom han skulle öfverlagt med sig sjelf om han borde gå eller stanna, aflägsnade han sig. T,