Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1867, sida 3

och de stora kostnader m. m., som derigenom all. tid uppstå. Reqvirerade växter böra genast vid ankomster upptagas ur packen och öfverspritas med vatten och visa de sig vara något torra, så låter mar dem ligga med sina rötter i vatten 1 dygn (i fal det är på våren), men sedan plenterar man dem genast. t Komma växterna på hösten sedan det är fryskallt, så bör man uppacka dem inom hus, så att ej de små rötterna få tillfälle att förfrysa, ty de äro mycket ömtåliga, och ,jordslår dem, såsom det kallas: d. v. s. gräfver upp ett dike i jorden på en för kalla vindar skyddad plats, så bredt och djupt, att trädens rötter få rum deri, samt afsneddar den kanten på diket, som är åt den sidan der trädens kronor komma att ligga, på det att träden må sedan kunna blifva i liggande ställning. Sedan nedläggas träden tätt bredvid hvarandra, och jord fylles väl omkring deras rötter, tills diket blir fullt, samt, när frosten allvarsamt inträder, öfvertäcker dess stammar och kronor med granris och låter dem ligga på det sättet tills våren, och endast tillser emellanåt, att. ej råttor få tillfälle att innästla sig under granriset och förstöra växterna. Det är alltid fördelaktigast att hemtaga sina växter eller upptaga dem ur sin egen trädskola på hösten, jordslå och förvara dem på nyssnämnda tt till påföljande vår, emedan de dels ligga der bättre förvarade mot hastiga temperaturförändringar af varmt och kallt, som ofta inträffar menligt vid första vårdagarne (Mars eller April), dels är mau då ieke hindrad af käla att upptaga och ntplantera dem förr på våren, än om de stode qvar på sin växtplats. Vårplantering är i alla asscenden den bästa; ty då få träden efter naturens ordning genast börja rota sig och växa. Visserligen kan man med framgång plantera oömmare träd och buskar, såsom lönn, alm, rönn, syrtn m. fl. äfven på hösten; men då bör det ske mycket tidigt, t. ex. i slutet if September eller sist i första hälften af Oktober; för sen höstplantering är äfven för dem skadlig. . Fruktträd af mindre härdiga sorter samt parkträd och buskar af lösare beskaffenhet böra ej planteras på hösten, såvida ej lokalen är gynnsam med skyddadt läge, sandig och varm jordmån. På lågt läge i kall och lerig jordmån bör aldrig planteras på hösten; förty de fina trädrötterna angripas der ofta af röta, till trädets sjukdom och död. Plantering lyckas bäst i en förut till 1 å 113 fots. djup gräfd jord, som sedan varit odlad med rotsaker o. d. Vill man plentera på gräsvall, måste det förberedas på samma sätt eller åtminstone gräfvas djupt hösten förut några qvadratfot omkring, der hvarje träd eller buske skall stå. Att plantera å gräsvall utan dessa åtgärder lyckas aldrig. Om platsen är sålunda förberedd, behöfver man vid planteringen upptaga en grop, blott så stor, att trädrötterna få rum deri, nedsätta trädet lika djupt, som det stått förut, och packa jord väl omkring rötterna samt vattna. På styf leralf får aldrig gropen gräfvas djupare, än hvad matjorden är till den, utan ditföres jord och fylles ofvanpå, så mycket som behöfves, för att få tillröckligt jord öfver rötterna. På lågt läge eller vid tunnt matjordslager planterar man träden helt och hållet ofvanpå marken, inbäddar rötterna med jord och bildar deraf en tillbörlig kupa som vattnas och sedan skyddas för urtorkning första sommaren med ett tunnt lager halm, granris, rensgräns. mossa o. d. För träd och buskar i allmänhet, utom några få, t. ex. krusbär, vinbär, hallon m. fl., bör aldrig gödsel vid planteringen begagnas, utan bör man blott uppblanda den på stället befintliga jorden med god trädgårdsjord eller förmultnad kompostjord; ty gödseln förorsakar för kraftig växt i trädet, hvilket framdrifver lösa och frodiga skott, som ej motstå en kommande vinter, utan då frysa bort; och om den är halmig, bränner den ofta upp trädrötterna, isynnerhet om den lägges direkte på dem, såsom fordom varit brukligt. Efter planteringen, under förs.a sommaren, bör man grundligt vattna, när torka inträftar, cirka hvar 8s:de å 14:de dag. medelst att man gör upp en fåra i jorden kring trädet eller busken och vattnar flerfaldiga gånger så länge vattnet nedsjunker, sedan karas fåran igen genast med torr jord och mossa eller dylikt öfver, för att hindra uttorkn Nödvändigt är dessutom att hålla gräs och ogräs ifrån trädets kupa — som man så ofta får se försummas — ty detta befordrar mycket trädens vantrefnad och undergång. Vesterås den 12 Sept. 1867. KE. Ingeberg.