Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1867, sida 2

ö Staden och Länet. Teater. Det verldsbekanta sorgespelet Romeo och Julia af Shakespeare uppfördes i går afton för ett ganska godt hus, och anslog lifligt, nu som alltid. Och svårligen lärer väl någon bildad åskådare kunna undgå att uppfatta och beundra det mästerliga i detta sorgespels planläggning, samt den grundtanke, som genomgår det hela: nemligen att straffa hatet genom kärleken, hvilken sistnämnda blifver försoningsoffret. Julias vackra roll hade blifvit öfverlemnad åt fröken Wiberg, hvilken löste denna svåra uppgift på ett sätt, som utgör en ytterligare bekräftelse på de förhoppningar denna unga skådespelerska inger. Atergifvandet af den skära oskuld, parad med sydländsk hängifvenhet och värma, som utmärker Julias karakter, fordrar både ett djupt studium och en egendomlig individualitet hos skädespelerskan, och fröken Wiberg eger mycket af denna individualitet. Hennes framställning af Julia var en täck esquisse, som ofta röjde den en gång helgjutna bildens skönhet. Men hon var kanske nog mycket den älskande, hängifna qvinnan, och framhöll mindre det barnsligt eskuldsfulla, som äfven så väsendtligt ingår i denna karakter. Emellertid framropades fröken Wiberg både efter tredje och tjerde akten, samt efter styckets slut. Romeos roll återgafs af hr Ahlström, som förtjenar erkännande både för sitt bemödande om en naturligare deklamation, samt för sin uppfattning af den i början svärmiske ynglingen, som först genom sin kärlek till Julia kommer till fullt medvetande. Denne skådespelare bör dock närmare aktgifva både på sin deklamation och sin mimik. Det finns något stereotypt i hans gester, hvilket kan och bör undvikas. Pater Lorenzos vackra och för detta drama så vigtiga personlighet framställdes af herr Pousctte med sann uppfattning och innerlighet. I ett drama sådant som detta är hvarje roll så skarpt utpräglad, att den kräfver ett omsorgsfullt återgifvande, om ej eltekten af det hela skall lida, och hr Pousettes återgifvande af Lorenzo ådagalade att han till fullo uppfattat detta. — Afven hr Gustafsson, som den ,glade