Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1867, sida 1

— Jag är mycket nyfiken att så veta hvad som stod i brefvet, upprepade han. Öch eftersom vi just tala derom, så säg mig det. Jane blickade förvirrad ned framför sig och vågade ej höja sitt öga mot den så enträget bedjande. — Det går ej an, sade hon sakta. — Hvarför går det ej an? — Jenny är min förtrognaste väninna — jag har i hela mitt lif, blott haft denna ena. Henne ensam kunde jag säga hvad jag ejzkunde säga någon annan. — Kj heller er nye vän, ej heller mig? — Fj heller er — er tillochmed aldraminst. — Det förvånar mig! utropade Reinhold, efter ett ögonblicks allvarlig eftertanka. Nu har ni först riktigt gjort mig nyfiken. — Säg mig, fortfor han plötsligt mycket lifligare, har ni äfven anförtrott er förtrognaste väninna något om er nye väns tillvaro? Jane sänkte hufvudet ännu djupare ned mot sitt bröst, och knappt hörbart var det Jal, hvilket hon, liksom mot sin vilja, lät smyga öfver sina läppar. — Ni har således berättat henne om mig. Det kunde jag nästan tänka mig, det var så naturligt. — Men på hvad sätt har ni gjort det? Jane teg likt en sluten bok, men kunde ej förhindra, att Reinhold med en verklig passion studerade hennes huldt rodnande ansigte, på hvilket alla hennes hittills hemlighållna känslor afmålade sig. — Jag ber er, tala, Jane! fortfor han enträgnare. Er tystnad plågar mig outsägligt. Tala, jag ber er! — Jag kan ej. — Hvarför icke? — Emedan jag ej törs. — Ah, är det så! utropade jublande Reinhold, som nu började ana på hvilket sätt Jane berättat om honom för sin väninna. Om ni säger: jag törs icke — då skall jag säga er hvad ni skrifvit till Jenny — nu vet jag det. För henne tordes ni bekänna, hvad ni ej vill bekänna för mig! — Ni har läst brefvet! ropade Jane, med ansigtet öfvergjutet af en flammande purpurrodnad och med en hastig rörelse vändande sitt sköna hufvud mot Reinhold.