Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1867, sida 3

Blandade ämnen. Groft gyckel. Några unga resande engelsmän, efter hvad som berättas studenter från Oxford, hade nyligen under en kort vistelse i staden Dinan uti Bretagne roat sig med att kröna en på stadens hufvudtorg stående staty af konnetablen Dugueslin med ett stycke husgerådsartikel, som vanligtvis anses vara mera till nytta än till prydnad. Dugueslin, hvilken såsom bekant är berömd från fransmännens krig mot engelsmännen i 14:de århundradet, är född i närheten af Dinan och betraktas isynnerhet uti Bretagne som en af nationens hjeltar. Det grofva hånet väckte derföre naturligtvis den största förbittring hos befolkningen. Det telegraferades till S:t Malo, dit gerningsmännen straxt efter gerningens utförande begitvit sig. Det lyckades emellertid blott att anhålla den ene af dem. Domaren i polisrätten i Dinan uttalade under rättegången mot den anhållne — en mr Edvard Svecting — ett beklagande öfver, att dylika händelser, hvilka, enligt hans åsigt, vittnade om det gamla nationalhatet, redan flera gånger förut inträffat. Således hade nyligen några andra unga engelsmän kränkt bretagnarnes nationalkänsla genom att dansa på Beaumanoirs, Dugueslins väns och vapenkamrats, grafställe. Mr Sweeting tycktes icke förstå domarens historiska antydningar, hvilket föranlät denne anmärka, att det ej skulle skada de engelske studenterna att läsa litet mera af Frankrikes historia. Den anklagade dömdes till 14 dagars fängelse. Times korrespondent i Paris, som för öfrigt icke riktigt vill tro att Oxforderstudenter utfört denna kupp, begagnar tillfället att hålla ett förmaningstal för ,,en viss klass af unga engelsmän, ,som tyckas resa utomlands blott för att betrakta allt hvad de se i ett löjligt ljus, endast för att det är annorlunda än hvad de äro vana att se i hemmet, samt att göra sådana narrstreck, som de icke skulle våga att försöka i England. Bibelkommissionen, dennaj genom sin ålder vördnadsvärda institution, skall snart åter börja fortsätta sina arbeten, hvilket man kan finna deraf att dess ene ledamot prosten Lindgren i Tierp fätt förlängd tjenstledighet till den 1 Juni nästa år, för att deltaga i bemälde arbeten. Dessa afse, som man vet, den skrift, som töreträdesvis handlar om det Högsta Väsendet; ej underligt derföre att kommissionen efter hand tillegnat sig en och annan skymt af Hans egenskaper: Han är evig, kommissionen sträfvar i hvad den kan att blitva det; Han är allestädes närvarande, kommissionen är litet här och litet der; Han är längmodig, kommissionen är åtminstone långsam och långtrådig; Hans verk stå utom all kritik, så ock kommissionens (om än icke på samma sida), 0. 8. v. (Jönköpingsbladet.) En ofantligt stor arfssak kommer snart att behandlas vid engelska domstolarne. För 200 år sedan egde nemligen en landtman i Yorkshire en stor egendom af en omkrets af ungefär 13 engelska qvadratmil. Hans dotterdotter gifte sig i Ameika med en yankee vid namn Timothy Ingraham. Enligt den i England temligt allmänna seden gjorde landtmannen i Yorkshire ett testamente, genom hvilket han bestämde, att allt hvad han efterlemnade, hvaraf det vigtigaste var hans egendom vid floden Ayres, först skulle delas mellan hans arsvingar i G:te led. Hans arfvingar tänkte icke mycket på ett arf så långt fram i tiden, men detta arf har emellertid vuxit betydligt och fördubblat sig många gånger. Antalet af de från landtmannens dotterdotter nedstammande arfvingarne uppgår nu till icke mindre än 208 personer. Arfvet har vuxit i samma förhållande och utgör för närvarande 20 mill. . Tiden för testamentets genomförande närmar sig, men olyckligtvis besitter ingen af arfviogarne detta testamente; det är i händerna på tredje man, som begär 10,000 dollars och 115 af hela arfvet för utlemnandet. Denna begäran förekommer arfvingarne alltför ofverdrifven; de vilja derför nu mo honom anställa rättegång, som sannolikt blifvei en af de intressantaste i våra dagar. Om Romsartuna kyrka har grefve G. M Hamilton till Vestmanlands fornminnesförening inlemnat en berättelse, hvaribland annat förekom mer följande: Lifvad af hvad jag funnit i Hubbo, beslöt jar latt fortsätta kyrkovisitationerna och begaf mij stll den af helige romfarare uppförda kyrka, son sefter grundläggaren kallas Romfartuna. Saga förtäljer, att en Vadstena-munk begifvit sig å dessa trakter och börjat bygga en kyrka på e 3 höjd, så att dess klockor skulle ljuda vidt om kring. Under arbetets fortgång inträffade då sor nu ibland, att tillgångarne ej räckte till, hvarfö