Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1867, sida 2

nägon bot kunna vinnas, så beror den på en uppriktig samverkan mellan de offent-si tgare än här. Ty här kan tjenstemannen licke blott vara likgiltig beträffande brotstets förekommande — han kan, hvad värre vinnas. Det vissa är väl dock, att skall de liga myndigheterna och sågverksegarne, ilty stället för att de nu stått såsom snarare ti fiendtliga mot hvarandra. När myndig-m heterna betraktat sågverksegarne medlu misstroende, så är det ej att undra öfver sc om de sednare öfverlåtit hela kontrollen m åt de förre, anseende sig hafva med den he saken ingenting att skaffa. i Hrr James Dickson Co. hafva nulh bjudit länsmyndigheten handen till en inbördes öfverenskommelse, och det skall ät blifva af synnerligt intresse att erfara, d huru deras anbud kommer att upptagas.vSåvidt vi kunna bedöma, synes det varalb tydligt, att ej blott de nu rådande olofliga m skogsfällningarne skulle dermed upphöra, Ö utan också kronans ofantliga skogar blifva se tillgodogjorda på ett för den arbetande d befolkningen, för odlingen och för staten d fördelaktigt sätt. n Men den ofta omtalade skrifvelsen be-säs rör äfven ett annat moment, som förefallit ti oss särdeles anmärkningsvärdt. yt Man finner nemligen deraf, hurusom lin nämnde herrar, hvilka blifvit framställda d såsom skogssköflare, ingått till regeringen sh med begäran, att befrias från skyldighe-ti ten att vid skogsutsyningar emottaga så-St dant mindre timmer, som borde stå på äl! tillväxt, enär det nu icke kan med någon gi fördel tillgodogöras, beroende derpå säg-kverkens framtida bestånd. Det är ganska eget, att just de sågverksegare, hvilka fåkunnigheten utskrikit såsom vållande Norrlands förvandlande till en ödemark genom kt skogens ödeläggande, äro de, som päyrka y utsyningens inskränkning till de större!B dimensionerna, och detta utur synpunkten sti af sin egen fördel. 5 Förklaringen framgår tydligt utur deras skrifvelse: det lönar sig ej att försågall det mindre timret, hvars afverkning tillika sar beröfvar sågverken framtida tillgångar, d på hvilka likväl dessa verks hela existens d beror. P Vi finna häri en intressant bekräftel-re se på hvad vi mer än en gång vågat påstå, nemligen att sågverken icke kunna i förstöra skogar, enär de endast kunna an-!e vända moget timmer, eller sådant, som p bör afverkas, derest ej dess värde skall m gå helt och hållet förloradt (likasom den h mogna sädesgrödan ovilkorligt bör af-um mejas). Afverkningen för kol och ved —g hvarom man föga talat — går deremot in sc på den vexande skogens grund. d Huru har, måste man emellertid fråga sä sig, en skogslag kunnat tillkomma med m ett sådant lyte, att omoget, till försågning ö odugligt timmer får från kronans skogar d till salu utstämplas? Och huru har deitall. betänkliga förhsilande kunnat af vederbö-n rande skogsstyrelse och andra myndighe-te ter förbises? Ty det är väl, antaga vi, e deras omdöme i saken, som legat till stgrund för den nya skogsförordningen, hvilken a medgifvit en utsyning af timmer, som hål-ti ler blott 8!(; dec. tum i topp, utan hlgon bestämmelse beträffande längden, un-Ir der det hrr James Dickson komp. icke vilja emottaga andra block än sådana, som bh vid 24 fots längd från roten: hålla minst k nio decimaltam i genomskärning. d Här möter äfven ett annat moment be-ft träffande vår nya skogslag, hvarpå, om vi ;2 ej misstaga oss, alla de konflikter, som nu uppkommit, ytterst bero. i motiveringen af den nya skogslagen se har synnerlig vigt blifvit lagd derpå, att vid auktion å kronans virke intet minimipris finge fastställas, hvaraf väntades dels ett slut på det demoraliserande olofliga hygget, dels en konkurrens, som måste uppstå i den atund det blifvit bekant, att timmerpartier blifvit sålda till ovanligt låga priser. Men skogsstyrelsen afvaktade icke verkningarne af dessa förnuftiga grundsatser, utan tog sig anledning af en auktion i Norrbotten, der priserna å kronotimret blefvo mycket låga, att hos regeringen utverka en bestämmelse om ett minimipris, hvarunder timmer ej finge vidlt första auktionen försäljas, i uppenbar strid 1 mot skogsförfättningens anda. När nult sågverkarne ej velat gifvå det af Kon.ls Bef:do fastställda minimi-priset — hvartill de väl varit i sin goda rätt — så har timret blifvit osåldt, och så har äfven jägeribetjeningen gått miste om inkomster, hvarpå deras existens väsentligen är bygd. Och denna sista omständighet spelar här en stor roll. Enligt de på skogsstyrelsens förslag för jägeribetjeningen fastställda aflöningsvilkor, hafva dessa tjenstemän alltför knappa ordinarie löner, men äro deremot hänvisade att hufvudsakligen lefva på brottet, i det de tillförsäkras en andel af 20 procent utaf behållningen å i beslag taget virke. Alltså, ju större beslag, desto större inko st för jägeritjenstemännen. Ett korrollarium är: ju större åverkan, desto mera förtjenst för samma tjenstemän, hvilken förtjenst deremot kommer att alldeles upphöra, i samma stund en god ordning inträder. Man har i allmänhet förkastat detta sportelsystem i fråga om böter, enär det bör vara ordningsmaktens högsta uppgift. att förebygga brott, ej att lefva på dess utöfhing. Och aldrig torde denna för samhällsordningen vigtiga grundsats vara gil— O 3085 — — — O Q — — —2 I. 44 AA han darnå