Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1867, sida 2

vigtigt det var att i ett sådant ögonblick bibehålla hela sin manliga fattning, gjorde han våld på sina stormande känslor, och med hela hmlen i hjertat blickade han upp till det blå etherhafvet, som ännu alltjemnt gladt och rent hvälfde sig öfver honom, ehuru den senare eftermiddagstimman redan inträdt och skymningen småningom började sänka sig öfver jorden. ) Så närmade han sig slutligen, för att alldeles bli herre öfver sig sjelf, temligen långsamt det lilla huset, och då han inträdde i den fredliga salen, såg han den goda Bertha ännu troget sitta hos Jane. . Sedan han med möjligaste lugn hälsat dem båda, vände han sig genast till sin värds dotter och sade: — Jag tackar er, goda Bertha, för det ni intagit min plats här. Men gå nu upp; er syster väntar redan på er, emedan ni skall fara till staden med henne. — Till staden? frågade Jane förvånad. Hon har ju ännu ej ätit middag. — Middagen kommer i dag att intagas mycket senare, svarade Reinhold med fattning. En störning har inträffat, som ingen kunde förutse. Bertha törstod honom genast, kysste med liflighet Jane och aflägsnade sig derefter. Jane följde henne till dörren, återvände derpå tilll Reinhold och betraktade honom med sina milda ögon forskande samt ej utan förvåning. Redan : vid Reinholds första steg in i hennes rum hade hon, oaktadt den möda han gat sig att synas lugn, märkt hans inre oro. Hon var vand att studera hans drag och uttrycket deri, och detta gjorde hon alltid med kärleksfull sorgfällighet. Nu läste hon på hans ovanligt rodnande och lifvade ansigte, att hans sinne var djupt upprördt, ty kärlekens öga är skarpt och det tränger genom det konstlade lugnet ända in i det oroliga hjertat. — Hvad fattas er? frågade hon, trädande honom närmare. Ni är i en helt egendomlig sinnesstämning, och sådan har jag egentligen ännu aldrig sett er. . Ö Det tror jag nog; jag är verkligen något upphettad —— (Forts.)