Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1867, sida 1

dade gubben till dörren, der klocksträngen hängde, och dro tre gånger på densamma, dermed gifvande det aftalade teckne att Reinhold Strahl skulle infinna sig, EUTTE KAPITLET. . En djup, nästan hemsk tystnad uppstod i rummet. De gamle Schilling, synbart utmattad af det myckna talandet oc undertryckandet af de inom honom sig röraude känslorna, ned sjönk på en stol, der han stödde hufvudet mot handen och n med förväntansfull spänning riktade ögonen på Simon Marcus Denne deremot hade förblifvit qvarsittande på sin stol, oc döljande ansigtet i händerna, öfverlemnade han sig åt sin honom våldsamt öfverströmmande och helt säkert ej angenäm tankar. Endast emellanåt framstötte han några knappt be gripliga ord, af hvilka blott helt få nådde hans gamle väns ör — Jag måste se honom, först se honom, mumlade har Och om han är sådan, som han kan vara — då — då ska jag handla. Ej förr, . Men hvad ingen kunde höra eller se på honom, det före gick i djupet af hans upprörda själ. Den aldrig hos honor slocknade, endast undertryckta kärleken till hans dotter oc dens outsägliga längtan efter henne hade ändtligen uppvakna i hans stelnade hjerta, och ju längre de med våld tillbakahå! lits, i desto klarare, lågor uppflammade de nu inom honom Han såg emellanåt upp med en skygg blick och lyssnade me återhållen andedrägt bort åt dörren, genom hvilken den ma skulle inträda, som återfunnit hans barn och nu — o, det va en kristen — ville göra anspråk på sin hittelön. Men efte hvarje sådant kort, hastigt lyssnande sjönk han åter tillbak i sig sjelf, mumlande tysta ord, hvilka måhända voro en bör som han riktade till sin store Gud, Jehovah, och hvarmed ha möjligen ville blidka Honom, ifall denne store Gud skulle vrec gas på honom, juden, för hans välvilliga känsla för denn kristne. Då hördes plötsligt steg i den nedra korridoren, trapporn knarrade under dem, och straxt derpå närmade de sig dörre Ännu ett ögonblick — och dörren öppnades långsamt, myckt för långsamt för den otålige Simon Marcus, som redan me sina gnistrande ögon uppslukade den sig närmande gestalte innan den ännu blifvit helt och hållet synlig. (Forts.)