Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1867, sida 1

lek, emedan i sitt förderf — — I hvilket förderf? frågade Simon Marcus med synbar förvåning. — Huru, det kan du fråga? Är hon då ej förskjuten, förbannad af sin far? Kan hon, om hon är rättänkande och samvetsgrann, följa en man, så länge denna förbannelse tung och ödesdiger hvilar på henne? Kan hon med lugnt hjerta träda inför Guds altare och tänka: min far välsignar vårt förbund? O, Simon, Simon, hvad har du gjort! Betänk det väl! Du har med din förbannelse sönderslitit, tillintetgjort tvenne ädla menniskors lycka — Simon Marcus utsträckte sin högra hand mot den talande, medan han med den venstra förtviflad slet sig i skägget. — Håll upp! ropade han med skallande röst, håll upp och tillfoga mig ej alltför mycket ondt, du har redan vältrat ett helt berg på mitt bröst. Förbannelsen — förbannelsen har jag längesedan tagit ifrån henne. — Huru, är det sannt? frågade den åldrige vännen med tårfyllda ögon. — Ja, ja, ja, det är sannt. Visa mig min dotter, och du skall få se det! — Godt, jag skall visa dig din dotter, men haf ännu tålamod. Först skall du se den kristne mannen, som räddat henne, som älskar henne och hvilken hon, jag tviflar ej mera derpå, bjertligt älskar tillbaka, om hon får älska honom; och sedan, om du kan och vill välsigna honom med din dotter, då först, men icke ett ögonblick förr — skall du äfyen få se din dotter. ås Simon Marcus hade åter nedsjunkit på sin plats och satt der hoplutad, nu med båda händerna slitande i sitt skägg. Plötsligt upplyfte han ögonen mot sin vän, och slungande en flammande blick på honom, ropade han med sammanbitna tänder: ; — Hvar är den kristne — din kristne och — henne kristne? — Vill du se honom nu, j detta öganblick, Simon Marcus? — da, jag vill se honom! — Godt, jag litar på dig! Och med snabba steg och högt klappande hjerta skyn