Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1867, sida 2

älskade sitt eget blod, att de aldrig kunde göra något sådant ö — Det var denna gång icke Juden, som gjorde det, utar sadren, husets herre, familjens öfverhufvud! sade Marcus doft Visgande ansigtet i händerna och stödjande armarna fast mo ordet. Då framträdde den gamle sakta till honom, lade sin darrande hand på den plågade mannens gråa hufvud och sade med rörande mildhet: — Simon Marcus, upplyft ditt hufvud och se på mig. Se på mig! ropade han högre, då Simon ännu dröjde att uppfylls hans begäran. Men då det nu slutligen ändå skedde, och der gamle trodde sig se en klar droppe i sin väns öga, fortfor han med stigande energi och hög röst att tala. — Hör mig, Simon, och vänd icke åter bort ditt öga från mitt; jag uppsöker det ändå ånyo och vet att finna det. Du frågar måhända nu i tysthet dig sjelf: hvad har min dotter Jane — jag påminner mig just nu hennes namn — att göra med vår affär? Icke sannt? Nåväl, jag vill säga dig det. — Tyst, afbryt mig ej; nu får du ej tala, endast höra. Simon Marcus! då jag talar om din dotter, så talar jag om min, om vår affär, ty — förvånas ej allt för mycket — jag känner ditt arma, öfvergifna barns sorgliga historia, detta ditt barn, som du i blind passion stött ifrån dig, ja i blind, dåraktig, gudlös passion — jag, den åttiofyraårige mannen säger dig det, emedan vi just äro ensamme och endast Gud är det af mig tillkallade vittnet till vårt samtal. Du, Simom Marcus, i din ungdom ett lamm mot andras, fremmandes, förseelser, en mild bedömare af menskliga svagheter, har på din ålderdom ensamt mot din dotter varit en tiger; du har förjagat henne från hus och hem, från familjens heliga härd, och kastat ut henne bland fremmande menniskor, emedan — ja, emedan hon satte sig emot din egoistiska högfärd, emedan hon ej kunde älska och taga till äkta en man, som väl var efter ditt, men ej efter hennes hjerta, hennes hjerta, som ju efter Guds rådslut ensamt har att döma och förfoga öfver hennes jordiska lycka — och det var en stor, en omensklig, en ofaderlig orättvisa, hvilken jag måste klandra desto mera, som jag eljest i många andra saker måste prisa dig. Seså, nu har jag sagt dig hvad jag måste säga dig, och nu — till vår affär. Du vet — och din närvaro på detta ställe är mig en borgen derför — jag har ditt