Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1867, sida 2

marken och af stenkol på Lofotens öar. Redan från förra året hade hr Dahll funnit guldanledningar i Finnmarken; men den långt framskridna årstiden förhindrade då anställandet af detaljerade undersökningar. Hr Dahlll företog derför, efter. aftal med inrikesdepartementet, en ytterligare resa sistlidne vår och åtföljdes på denna af en från Australien hemkommen guldvaskare. I slutet af Maj ankom hr Dahll till Karasjok (beläget mellan 69:de och 70:de breddgraderna, sydost från Alten), der undersökningarna skulle börja. Det visade sig snart, att all sand i dalgången är guldhaltig, men i så ringa mån, att det aldrig kan blifva fråga om dess vinnande. Deremot finnes det jemförelsevis mera guld i ett lager af små rullstenar, hvaribland isynnerhet märkas några, som bestå af hvit qvarts, röd granit och grafitlinser, hvilka synas vara guldets beständiga följeslagare. För att undersöka om det finnes guld på ett ställe, tager man en vanlig jernskofvel full af det ämne, som skall undersökas. Man vaskar detta i vatten och får snart qvar endast ett slags svart, jernhaltig sand. Om man håller skofveln i sned ställning och öfvergjuter den med vatten, får man jernsanden att skilja sig från guldet, hvilket, såsom tyngre, stannar på öfre delen af spaden, på hvars mörka yta man lätt upptäcker de gula, metalliska bladen, om de än äro ytterst små. Af mängden och storleken af dessa blad bedömer man, om och i hvilken mån materialet kan betala arbetet. Efter att hafva fullbordat undersökningarne i nedra Karasjokdalen, vände hr Dahll sin uppmärksamhet åt Anasjok, invid hvilket han fann isynnerhet en rullstensbank, benämnd Mokkaresnjarg, som innehöll guld i mera betydande qvantitet. Den förer nemligen den ädla metallen till 12 fots djup, och detta guld är i form af temligen grofva blad från 1 till 5 på hvarje spade. Ifrågavarande bank innehåller, säger hr Dahll, kanske ett par tusen kubikfamnar guldförande ämnen, som otvifvelaktigt med ett förståndigt arbete skall gifva riklig lön. Sedan hr Dahll vidare redogjort för sina undersökningar utefter Jesjok m. fl. vattendrag, utefter hvilka alla guld påträffats, ehuru i mindre qvantiteter, omnämner han en på ryska sidan af Tanaelfven, vid mynningen af den lilla elfven Aimijok, belägen 23 fot hög bank af stor vidd, som förer guld till 5 fots djup och hvars bearbetande säkerligen skulle väl betala sig. På norska sidan af Tanaelfyen fanns äfven en rad guldförande bankar, af hvilka en, det tredje näset nedanför mynningen af Utsjok, af hr D. anses värd att bearbetas. Jemväl i Altenelfven finnes guld. Der har under karen dock ännu icke funnit något ställe, som fö tjenar att bearbetas. Han är för närvarande sysselsatt med upprättandet af en karta öfver de guldförande trakterna. Rörande sättet för de sålunda funna guldförande bankarnes uppkomst, framställer hr Dahll följande hypotes: ,,I sträckningen mellan Karasjok och Altenelfven finnes ett större granitdistrikt, som genomskäres af Jesjok och formligen genombryter den omgifrande skifferformatienen, som består af qvartit, qvaraskifler, hornolendeskiffer, glimmeroch talkskiffer, samt kalkglimmerskifler och slutligen sandsten. På grund af de i Beskadas och Mau förekommande mäktiga grasitlagren, som hr D. anser för fösändrade stenkolslager, samt för öfrigt på grund af lagringsförhållandena, anser hr D. denna formation för den egentliga pal:eozoiska stenkolsformationen. I skiffern vid grahitens gränser finnes det en mängd qvarzgångar, som föra kisel, och då ett bloek af en sådan gång befunnits innehålla guld, kan det också antagas, att det är från dessa gångar guldet härrör. Sönderkrossningen af de guldförande gångarne har skett genom gletscher, och transporten från det ursprungliga stället till bankarne förmodligen också under isperioden genom våldsamt strömmande elfvars påverkan. Nutidens elfvar transportera icke guldet. På liknande sätt är det, som guldet förekommer i Kalifornien och flera andra gulddistrikt. I Finnmarken har hr Dahll jenwäl träffat på stenkolslager af flera fots drägtighet, men dessa lager hafva dock, genom inverkan af en eruptif bergart, så förändrats och genomväfvats med svafvelkis, att det icke är synnerligt hopp om att de der funna kolen kunna komma till praktiskt användande. Imellertid antager hr D., att stenkolsformationen är utbredd öfver betydliga sträckor af Finnmarken, och att det kan vara anledning till att på många ställen söka efter stenkol i förhoppning, att metamorphosen icke gått så långt, som i de hittills undersökta lagren. Vigtigare äro stenkolsfynden på Andöen, den nordligaste af. Lofotens öar. Här är det en ngre aflagring man träffat på. Grupperna af ko lager äro två: ett öfre och ett nedre, åtskilda af ett 40 fots sandstenslager. Den öfre gruppen, bestående af två lager om tillsammans 12 tums mäktighet, innehåller svarta kol, men lönar sig icke att bearbetas. Den nedre gruppen består af tre kollager om tillsammahs 2 fot 4 tums mäktighet. Dessa lager innehålla brunkol, som visserligen brinna lätt, men innehålla mera aska än de svarta kolen och icke kunna användas annat än till husbehofsbränsle. Ur D. tror att icke heller af dessa lagers bearbetande någon vinst kan hemtas. Imellertid antager han, att lagrens mäktighet tilltager inåt ön och det är af en genom närmare undersökning vunnen bekräftelse härpå, som det beror om de gjorda stenkolsfynden äro af någon vigt. A —