Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1867, sida 2

finna en större kontrast än den, som uppenbarade sig i hel: deras Jp likasom i deras väsende och beteende, i deras mi ner och blickar. Betrakta vi först den oss ännu obekante juden, så se v i honom en mager, något lång man af sast kroppsbyggnad som, ännu alltjemnt trotsande ålderns inverkan, bibehållit sir fordna raka och något stela hållning. Han bar visserligen mo derna kläder af god snitt, men likväl erbjöd han deri en nå got fremmande anblick, enär rocken råkat bli något för lång nedföll nästan till hälften af de öfver byxorna dragna glän sande stöflorna och, oaktadt sina något för yfviga veck, lä den gamle mannens magerhet och kantiga benbyggnad skarp framträda. Hans uttrycksfulla hufvud och intelligenta ansigt omgåfvos af ett långt, nästan snöhritt och lätt krusadt hå och skägg; den kala hjessan betäcktes af en liten rund kalot af svart sammet, dock så, att den breda, väldiga pannan mec sina regelbundet dragna och karakteristiska fåror var full komligt synlig, Under de öfvermåttan starka och långt fram stående isgråa ögonbrynen blixtrade ett stort, mörkbrunt öga fullt af glöd och passion, hyilket, med en mera irrande är fast blick, understundom tycktes spruta eld. Den något lång och starkt böjda näsan höjde sig ädelt ur det viga skägget och blott när han talade syntes de fylliga, mörkröda läpparne medan under det han teg skägget fullständigt betäckte dem I hans tal, som var något skarpt, hastigt och utomordentlig lifligt, låg knappt en fremmande accent, som kunnat förråd: juden, och på det hela taget ntpräglade sig i Simpn Marcus drag, i blicken, i talet och i alla rörelser en jerafast vilja oel en stor karaktersfasthet. Om vi nu nogare genomforska Simon Marcus mer antydda än utförligt skildrade ansigtsdrag och måhända i den söka att finna en likhet med hans dotter Jane, så torde dett ske förgäfves. Nej, Jane, som liknade sin aflidna mor, had ej erhållit något yttre drag af sin far, och på sin höjd erin rade det vackra bruna ögat om en närmare slägtskap den emellan, isynnerhet i vissa ögonblick, då det vände sig bort från den talande och dagens ljus då återspeglade sig de plixtrande pupillerna, en blick, som vi sedan förut en gång kallat skön hos Jane och omnämnt såsom det enda känne tecknet, att äfven bon var ett barn af Israel.