Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1867, sida 2

Fram togos utur en medförd förrådskammare flaskor med ljufligt fluidum. Den vördnadsvärde gråhårsmannen, apotekaren R. från Filipstad, direktör i ångbåtsbolaget, höjde glaset och uttalade namnet: ,John Ericsson — och ståtligare namn kunde väl den ångbåt ej få, som nu förde en samling af John Ericssons beundrare till Långbanshyttan. Fansarer smattrade, lefverop klingade, fiskarne undrade, och dopet var lyckligt fullbordadt. En vacklande landgång lades från skeppsbord öfver till en malmhop, och så stodo passagerarne trygga på Lerviks grund. Här väntade nya malmvagnar, öfver hvilkas tvärbräder den alltmer tilltagande lyxen lagt hvita handdukar till de resanes beqvämlighet. Det var på Lerviks hästbana vi nu inträdde, den först bygda bana i Vermland, en af dessa många små bäckar, som i denna provins nu framföra grufvornas och masugnarnes och hammarsmedjornas tunga effekter, och hvilka bordt sammanflyta till den större farled, som hade vunnits, derest den nordvestra stambanan erhållit den nordligare riktningen. Hästarne drogo de särskilta passagerarevagnarne upp till banans höjdpunkt. Här spändes ifrån. En öfvad man satte sig vid bromsen och så bar det af genom tyngdlagens osynliga kraft rätt ned till Långbans strand. Vi sutto der 4 å 5 personer på hvar och en ar de små vagnarne. Den svaga lutningen kunde för ögat icke märkas på den genom löfskogen uthuggna vägen. Det var, såsom sagdt, en osynlig makt som förde oss framåt, och då farten blef alltför rask, lade bromsen sin hårda hand omkring hjulen och ställde mot tyngdkraften dess antagonist friktionen. Nu voro vi vid sjön Långban. En malmpråm, framdrifven med propeller, som rördes genom en ångmaskin — allt ytterst enkelt — tjenade för denna gång provisoriskt såsom passagerarebåt. Styrmannen bar bergsmannens drägt. Det gick långsamt men väl. Ute på Långban mötte en liten båt och med lifliga välkomsthelsningar mottog man en äldre man, med ett kraftigt, vördnadsbjudande utseende. Det var masmätare-åldermannen Jonas Olsson, en man, hvars öfvade öga skådar i masugnens djup och upptäcker felen, der ingen annan ser dem. Så är han anlitad öfverallt; då en smälta kommit i olag, är det straxt den gamle åldermannen som skall ställa honom till rätta. En nyare tids mera fulländade konstruktioner skola kanske undantränga den gamles konst, som hvilar mera på traditionen och erfarenheten, men hans värde skall deraf icke förringas. Jemnårig med bröderna Ericsson hade han varit deras lekkamrat vid Långbanshyttan och mindes ännu väl dessa tider, likasom han mycket väl kände John Ericssons stora berömmelse och var väl bevandrad i den stora verldshändelse, hvarpå ,Monitors byggmästare utöfvat ett så stort inflytande. Det låg en stilla solnedgång öfver detta fridfulla ansigte, som bibehållit eller vunnit ett uttryck af blidhet, trots bergsmannens hårda arbete. Innan man hunnit till Långbanshyttan märker man redan på afstånd ett hvitt tvåningshus, af vacker arkitektur. På den sgröna planen derutanför uppstiger en hög vattenstråle. Det är den nya bostad brukspatronen och direktören G. Ekman på Lessjöfors byggt sig vid Långbans strand. IIan har lemnat sitt stora och berömda jernverk i syngre händer, hvilka nu få fortsätta det verk hans skicklighet och sträfsamhet I grundat. Frukterna deraf hafva i rikt mått kommit hela fäderneslandet till godo. Omkring den nya bostaden uppstår en strädgårdseller parkanläggning, och i löfskogen nära härintill ligger det vackra nya folkskolehuset. Det vakande ögat skall lätt leda stegen till denna uppfostringsanstalt för barnen af en befolkning, hvars rika anlag blott behöfva undervisning och ledning, för att göra till en sanning de vackra orden på den af brukspatron Ekman för bröderna Ericsson uppresta minnesvården: ,Deras väg genom arbete till kunskaper och oförgängligt rykte står öppen för hvarje svensk yngling. Vi hafva uppnått målet för vår färd. Vi hafva bevittnat den , dopattest af 800 centners vigt, som nu står upprest utanför den hydda, der John Ericsson föddes. Vi återvända samma väg öfver de blåa sjöarne och genom turuskogarne, som vid hitfärden belystes af en klar Septembersol, men der nu stjernorna glimmade i vågen och mörkret hvilade öfver skogen I Filipstad mottog oss åter det vänligaste och gästfriaste hem, der kulörta lampor