Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1867, sida 2

AR MMO HCLCIL IIICIII I DJTBC IIUUIBIYL et ternativet 2, då hvar och en, som blott har 300 rdr i uppskattad inkomst eller derunder, är skattefri, hvarjemte alla som hafva en inkomst af 1,800 rdr eller derunder hafva 300 rdr at denna sin inkomst skattefria. En man alltså, som är uppskattad till en inkomst ef 500 rdr, hvilket lärer vara fallet med de flesta yrkesarbetare inom gesäll-kategorien i Göteborg, erlägger skatt endast för 200 rdr. Denna skatt utgör till staten (då vi ej taga i betraktande den tillfälliga förhöjning, som beslöts af förra riksdagen) 2 rdr och uppgår för kommunen i denna tid till 7 rdr, summa 9 rdr. Hade mannen icke haft de 300 riksdalerna skattefria, så hade hans samfälta skatt utgjort till staten 5 rdr och till kommunen 17: 50, summa 22: 50. Mannen åtnjuter alltså nu en skattelindring af 13 rdr 50 öre, likasom ock den som är upptaxerad till 690 och 700 rdr o. s. v. Enligt denna lindring betalar alltså nu den som har c:a 600 rdr i uppskattad inkomst eller derunder, endast hälften af hvad han skulle skatta, derest ingen lindring medgifvits, eller derest hvar och en skolat bidraga till det allmänna i förhållande till sina inkomster. Mer än en invändning har blifvit gjord emot detta frångående af hvad man antagit vara rättvisans kraf; men man har låtit det dervid bero, då hänsynen till de mindre bemedlades behof alltid måste väga tungt i vågskålen. Det är emellertid, under sådana förhållanden, icke så litet obilligt när menniskor påstå, det de obemedlades ställning icke blifvit behjertad i vår bevillningsförordning. Den skattelindring, för hvilken nu vissa personer velat göra sig till målsmän, har tvertom redan ingått i vårt skatteväsen, och detta, såsom nyss blifvit visadt, i ganska hög grad. Men — anmärker man — skatterna äro alla fall för höga att bära oeh alltså måste en förändring åstadkommas, derest ej menniskor skola blifva utblottade. En person, med 750 rdr i inkomst, betalar i Göteborg i statsoch kommunalskatt omkring 20 rdr (utan lindring hade han måst betala nära 34 rdr), och frågan blir då, om denna skatt är för honom utarmande, när endast den kostnadsfria skolgången för hans barn är, för ett enda barn, värd denna summa. För vår del anse vi det vara obetänkt att klaga öfver en beskattning, som kommer mannen sjelf så omedelbart till godo; men fråga då åter: vill man indraga den kostnadsfria skolgången? Vill man ställa fattigvården på den fot, att våra gator och hus åter blifva hemsökta af tiggare-skaror? Eller vill man indraga den fria sjukvården, som just kommer de fattiga till godo? Nej, svarar man; vi vilja intet af allt detta, men vi vilja hafva en annan fördelning af skattebördorna — vi vilja hafva en ännu större lindring för de mindre bemedlade. Vi möta då det tredje, här ofvan nämnda alternativet: progressiv inkomst-skatt. Men här frågas: är det rättvist att den som har 2,000 rdr i inkomst betalar 30 eller 40 rdr, när man för 1,000 rdr blott betalar 10? är det rättvist att den som har 10,000 rdr i inkomst betalar t. ex. 1,000 rdr, eller en tiondedel af sin inkomst, när man för 1,000 rdr blott erlägger en hundradel? och hvilken siffra är här den riktiga? Resultatet at denna undersökning blir, att den progressiva beskattningen faller helt och hållet inom godtyckets område och måste äfven derföre förkastas. Men man har andra sätt att lindra skatten för den mindre bemedlade, t. ex. det danska, med hänsyn till familjernas storek. En ensam man med 1,000 rdr i inkomst måste betala mera än den som har amilj. Detta synes ganska billigt; men är det också rättvist? Är det icke just samiljefalren, som har det största gagnet af den . ex. fria skolan, m. m.? Eller kan man i allmänhet tillfredsställa behofven billigare, då man är mindre bemedlad? Får man t. ex. köpa sina kläder eller sin mat billigare, när man har mindre råd? ingalunda. Så hafva vi åter det norska sättet: att ägga särskilt skatt på förmögenheten, d. ä. på det samlade kapitalet, ej blott på den uliga inkomsten. Äfven här finnas skäl för och emot. Förmögenheten bör, säger man å ena sidan, betala särskilt skatt, emedan den mera betryggar sin innehafvare att, obeoende af sjukdom, konjunkturer och anIra tillfälligheter, uppbära sin inkomst. Den påkallar dessutom ett särskilt skydd statens lagar och institutioner. Häremot invändes åter å andra sidan: utt kunskaper och duglighet äro ett vida säkrare kapital än den samlade förmögenneten, som är underkastad många risker. Det skydd som staten gifver den sednare ir icke större än det som den man, hvilren lefver af sitt arbete, påkallar för alla le olika verksamhetsfält, hvari hans krafer kunna göra sig gällande. Atminstone nar embetsoch tjenstemannen en vida större trygghet än kapitalisten, ty hans jenst går ej förlorad utan eget förvållanle, och vid sjukdom har han alltid att ;åräkna en väsentlig del af sin lön i be