Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1867, sida 2

——— ———— — — ——ä—ä——— —— ——— som de båda systrarna skulle önskat. Hon var för mycket vand vid sitt ensamma lif och hade ännu så många strider att utkämpa med sitt stackars hjerta, att hon ofta kände en verklig längtan efter, ett oafvisligt behof af lugn och ensamhet. Nu som förr förblef det dock hennes högsta njutning att vara allena med Reinhold, ty han störde ej hennes ensamhet. Nej, han hjelpte henne blott att förkorta och förljufva den, och just genom honom blef den henne kär och dyrbar. På det hela taget hade under de sednaste dagarne förhållandet mellan dem ej förändrat sig, ehura en något större innerlighet deri omisskänneligen förrådde sig äfven å Janes sida. Visserligen måste hon af alla krafter bemöda sig att bevara sitt gamla lugn och att nedtysta sitt hjertas upproriska slag, då det emellanåt ville flöda öfver och med nästan oemotståndlig makt närma sig den i tysthet älskade vännen. Så hade äfven hon en rik njutning af de henne egnade timmarne, och medan Reinhold hängaf sig åt sina glada förhoppningar och räknade minuterna, som skiljde honom från hans numera knappast betviflade lycka, emottog Jane tacksamt den henne af Försynen skänkta gåfvan, utan att af ögonblicket begära mera än det, efter sakernas ställning, förmådde erbjuda henne. Men förlossningens timma skulle i sjelfva verket inträffa tidigare för dem båda, än de torde ha väntat eller frukat. Den åttonde dagen efter brefvets afgång var inne, och det var en af de angenämaste dagar, som denna höst skänkt jorden och dess tacksamme innnevånare. Solen hade tidigt kämpat sig igenom en lätt dimma och redan klockan tio på förmiddagen strålade hon klart på en blå himmel, medan endast en lätt vind blåste från sydost, knappt stark nog att svälla de stora seglen, som före den snart börjande floden sträfvade att närma sig hafvet. Straxt efter tio hade Reinhold anträdt sin vanliga vandring till det lilla huset och tillbragt omkring en timma hos Jane i hennes sal. Men då det efterhand blef varmare ute och solen så lockande blickade in från den klara himlen i det tränga rummet, uppmanade Reinhold Jane att med honom begifva sig till poppeln, för att, så länge vädret medgaf, ännu njuta af den friska luften. — Ofta skola vi ändå ej mera få sitta på vår lilla bänk,