Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1867, sida 1

innan den åter kan resa sig, hvilket dock endast drabbar aktieegarne, ty den har så stora medel till sitt försogande, att allmänhetens förtroende till densamma ej är rubbadt och den fortfar att göra stora affärer. En storm uppstod mot den visserligen duglige, men alltför sanguiniske bankchefen, hvilken såsom suverän i bankens affärer ensam måste bära skulden. Den olycklige mannen, hvars stora förtjenster om landet i många andra hänseenden ej böra glömmas, kunde ej bära detta; han dog ett halft år derefter af förargelse, som ådrog honom en kräftåkomma i magen. Bredesens massa antogs först skola gifva 30 procent, men de fasta egendomarne öfverallt på landet ha nu fallit så i pris, att de flesta at Bredesens stå osålda och hastigt sjunka i värde. I Drammen, Stavanger, Bergen och Throndhjem ha efterhand privatbanker inrättats, hvilka supplera den i vårt land först på de sednare åren uppståndna bankirverksamheten. De bästa affärerna för sina delegare har Bergens privatbank gjort, då den ger dem en dividend af 14 procent. Christiania Kreditkassa har upprättat filialafdelningar i Hamar och i Bergen. Af II. K. H. prins Oskar ha vi föga godt denna gång, då han endast hitkommit för det stora lägrets skull och derför ända tills i går uppehållit sig på exercisplatsen Gardermoen, 4 å 5 mil från staden. I afton gifves en festrepresentation på teatern, bestående af Björnsons , Maria Stuart i Skottland. Prinsen afreser härifrån om ett par dagar, först på en liten tur öfver Göteborg till sitt gods ,, Sophiero och derefter till Tyskland, för att hemta sin gemål. Fru Michadäli har uppgjort öfverenskommelse med teatern om att uppträda i flera af våra mest omtyckta operor, såsom , Regementets dotter, ,,Martha m. fl. — Professor BR. Nielsen från Köpenhamn börjar i nästa vecka, efter inbjudning från våra studenter, en serie föreläsningar öfver ,hindren och vilkoren för det andliga lifvet under nutiden. Stadgar för en folkbank här i staden, åsyftande att skaffa små affärsmän och handtverkare lätt tillgång till driftskapital, ha, efter långvariga diskussioner och mycken meningsskiljaktighet, omsider blifvit antagna. Mycket, men utan tvifvel alldeles oförtjent, uppseende ha fynden af guld i ett par af Finmarkens floder nära ryska gränsen gjort, oaktadt auktoriteternas fullkomligt ,nyktra meddelande till allmänheten om detta faktum. Vid Kongsbergs grufvor erhållas tillsammans med silfret ej obetydliga qvantiteter guld. Regeringen har skickat en af våra förste bergskunnige upp till Finmarken. För öfrigt erfara vi, att öfvergångs-formationer och qvartsgångar, hvilka sägas vara hufvudvilkoret för guldets förekommande i större qvantiteter, i mängd förefinnas i Finmarken. Af större praktiskt intresse torde stenkolsfynden på Andöen blifva, ehuru dessa ej heller ännu äro vetenskapligt undersökta. Den ytterst närgångna tonen i danska kriticis bedömande af våra konstnärers och historikers arbeten, förlidet år af en herr Lange angående Tidemand och i år af den yngre Grundtvig rörande professorerne Munchs och Keysers grundliga undersökningar af vår fornhistoria samt vindicerande åt Norge af hvad som tillhör Norge, väcker här i landet en bitterhet mot danskarne, eller rättare sagdt mot Köpenhamnarne, som visst icke skall finna sitt starka uttalande genom pressen, emedan vi inse hur vigtigt det är, att det nu för tiden ej väckes något ondt blod mellan nationerna; men jag kan försäkra, att ingenting i verlden är mera egnadt att göra norrmännen likgiltiga för den tillnärmelse, hvarpå nu ej utan framgång arbetas nationerna emellan, än dylika öfvermodiga utgjutelser af enskilda, hvilka till slut, efter hvad vi kunna förstå, delas af alla Köpenhamnare; i hvarje fall är den danska pressen alldeles icke beredd att taga vårt parti. Skandinaverna fjeska för norrmannen, men se honom i sitt hjerta öfver axlarne, det är det intryck vi emottaga, och icke stort bättre går det svenskarne, när de ha aflärer med Köpenhamnarne. I realiteten anse vi den af herr Grundtvig framkallade striden redan för längesedan utkämpad. Fornlitteraturen likasom språket tillhörde naturligtvis Norge och icke kolonien Island, och hvad som var norskt kan det ej tjena danskarne något till att vilja ockupera genom ett aldrig så subtilt eller hänsynslöst resonnemang. På detta sätt skall det helt säkert ej lyckas danskarne att göra många proselyter för skandinavismen hos oss.