Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1867, sida 1

Konkurrensförhållande till våra bankirer, hvilka ständigt fört klagomål öfver dess affärsverksamhet, men faktum är, att den har en god styrelse, förtjenat mycket penningar och är i starkt framåtskridande. Vid sidan at Kreditkassan hade vi af stora penningeinstitutioner: Akers och Christiania sparbanker, Norges bank och diskontering af statskassans medel, hvilka syntes vara tillräckliga för att förse våra affärsmän med kontanter. För att skaffa Kreditkassan en konkurrent, beslutade icke destomindre för omkring 12 år sedan flere af dessa sistnämnde att inbjuda till aktieteckning i en privatbank af den betydenhet, att den näst Norges bank skulle bli landets första penningeinrättning. Opinionen i landet var då starkt för allahanda aktieföretag, och Kreditkassans aktier hade stigit till öfver 50 procent; en mängd små kapitalister antogo, att de nu på ett lönande sätt skulle kunna placera sina penningar, och ,,den norska Kreditbankenkunde snart börja sin verksamhet med ett aktiekapital, som inom några få år ökades till 800,000 sp., eller den störstal: summa, som i Norge någonsin insatts i något privat aktieföretag. En dylik banks framgång beror hufvudsakligen på den enskilde man, som under namn af bankchef öfvertager den dagliga affärsledningen, beviljar lån och efter penningemarknadens sluktuerande ställning bestämmer kassabehållningens storlek m. m. En så vidsträckt myndighet trodde man sig endast kunna anförtro åt en man, hvars karakteristik betecknas i följande ord: Då hr A. B. Stabell, redaktör af Morgenbladet och en af de tre administratorerne af bankafdelningen i Christiania, öppnade Kreditbankens verksamhet, skedde det under så gynnsamma vilkor för honom och så lofvande utsigter för den nya privatbanken som möjligt. Den nya penningeanstalten väckte hela landets intresse, den grundlades af våra första handelshus, stora och små penningemän i skaror täflade om att taga aktier och att bringa banken sina hopsparade skapitaler. Som chef inträdde hr Stabell med ett renommåte, hemtadt från de olika journalistiska, politiska och finansiella ställningar, han innehaft, och så stort, att han allmänt betecknades såsom den ende man, som var vuxen detta värf, och han — c— — —— —— anförtroddes oinskränkt myndighet med afseende på Kreditbankens hela drift, hvilken snart fick under förvaltning det för våra förhållanden mycket respektabla kapitalet af 3!, millioner sp. IIr Stabelll: åtnjöt isynnerhet sitt stora rykte på grund af den praktiska blick på förhållandena, som man i allmänhet tillade honom, och den direktion, man ställt vid hans sida, var lika förblindad som hela den öfriga allmänheten, i det den lät Stabell styra nästan okontrollerad; så legör var Kreditbankens affärsföring, att bankchefen pål vexlar och vexelobligationer med ett par endossenter beviljade lån på hundratusental på stående fot och att det icke ens fördes bok öfver huru mycket enhvar af bankens störste debitorer på hvarje tid var skyldig, ej heller någon konserrens med de öfriga penningeinrättningarne om Ihur stor desse kreditorers skuld var till dem, så att bankchesen kunde ha en klar öfverblick öfver sina större kunders staItus; han litade således uteslutande på sin vidsträckta personkännedom och trodde sig sjelf bäst känna till debitorers och endossenters verksamhetskrets. Våra större affärsmän drogo sig efterhand tillbaka från Kreditbanken, och det uttalades af sen och annan, att banken endast var i besittning af papper utaf ,,second rate. Men helt säkert med något skäl sades det, att grossörerne egentligen fått denna bank upprättad för att skaffa sig sjelfva lätt) tillfälle att diskontera sina papper, men att Stabell motarbetat det skadliga inflytande, som de mäktiga penningemännen, hvilkas konkurrent banken dessutom var, fordrat att få utöfva på bankens angelägenheter, och sökte att hjelpa de små askärsmännen. Ett annat karakteristiskt Idrag hos Stabell var, att han, såsom bondepartiets mångårige chef vid storthinget, ville tillvända landtmännen nyttan af den nya banken, genom att bereda dem lätt tillgång till kontanter. På detta sätt kom han snart i affärsförhållanden till JOohn I Bredesen, som sades vara egare af skogar, bruk och gårdar till ett värde af en milslion sp., men om hvars svindelaffärer jag talat i ett par föregående bref. Bredesen hade, såsom förr omnämnts, i våra första trälastdistrikter fått till stånd en endossementskedja, hvilken, äfven efter det man började tvifla på hans solvens, måste hållas i gång, tilldess den för två år sedan brast derigenom, att en af endossenterne dog och ingen ny endossent kunde skaffas för de 200,000 sp., för hvilka han stod på Bredesens papper. Om de fruktansvärda förvecklingar i hela distrikters penningeförhållanden, hvilka nu uppstod? geInom Bredesens konkurs, har jag förut stalat och skall i största korthet vidröra dess inslytande på Kreditbanken. Bondemannen Bredesens lösa skuld, bestående ii vexelaccepter och vexelobligationer, uppgick till det ofantliga beloppet af 600,000 sp., hvaraf det mesta kom på Kreditbankens konto. Sista ärsuppgörelsen utvisar, Ddatt öfver hälften af bankens aktiekapital sinnestår på dessa papper. Den första följden häraf var, att banken, som för hvarje af de sednare åren till sina aktieegare utbetalt 10 procent, alls icke lem