Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1867, sida 3

lust och meddelade de båda systrarna sin id. Dessa gillade den med ungdomlig ifver, och då en timma sednare fadren hemkom, blef äfven han invigd i hemligheten och gaf med en vänlig nick sitt bifall tillkänna. För att skyndsamt realisera idgen, anträdde sålunda sadren och hans döttrar klockan half fyra vandringen till det lilla huset vid Elben, och de funno Jane i hennes sal, skrifvande på ett bref, som om ett par dagar åter skulle afgå till Sverge. Förvånad, nej häftigt förskräckt, blickade den skrifvande upp, då hon såg Ernst Schilling och de båda systrarna inträda. De goda flickorna skyndade genast fram till henne och öfverhopade henne med smekningar. Fadren räckte Jane vänligt handen och sade, med sin öppna blick sökande hennes: — Min goda fröken! Då ni ej kommer till oss, så måste jag väl sjelf infinna mig hos er, om jag vill öfvertyga mig om ert välbefinnande. Jag ser och gläder mig åt, att ni är rask och flitig. Men låt nu arbetet hvila för i dag och kom med oss, för att hälla oss sällskap vid middagen och i allou. Vår gode professor säger mig, att han är vanmäktig gentemot er och ej har något välde öfver er; jag är nyfiken att se, om vi med förenade krafter äro starkare än han. Jane kunde ej svara för rörelse, men sitt samtycke att följa de goda menniskorna kunde hon ej vägra. Och så, omslingrad af de båda systrarnas armar, anträdde hon snart med dem vägen till deras hem, för att tillsammans med dem och den ,,vanmäktige professorn tillbringa en riktigt lycklig afton. Reinhold sjelf var åter lika underhållande och hans samtal lika lärorikt och fängslande, som första aftonen af hennes besök, och ingen min af någon bland de närvarande förrådde för henne, att det förtroende, som Reinhold skänkt sin värd, varit henne till ringaste men; tvertom hade hon aldrig sett den redlige mannen så vänlig och deltagande som i dag, och Margaretha och Bertha täflade med hvarandra att visa henne hjertlighet och välvilja. Då hon sent på aftonen vid Reinholds arm gick nedför berget, var hon i början något tystlåten, men till slut fattade hon mod, vände sitt ansigte leende mot honom samt sade sakta och hjertligt: — Det är ändå godt, att det skett så, och nu vet jag hvarför ni i middags så plötsligt teg, då jag var egensinnig