Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1867, sida 3

och ej ville uppfylla er begäran. Det gör mig nu ondt, och jag förklarar detta frimodigt för er. Derjemte tackar jag er för hvad ni, mig ovetande, gjort, ty — för att öppet tillstå det för er — jag har tillbragt en verkligt lycklig afton. — Jag visste det ju, svarade Reinhold varmt och hjeirllist och att ni kände er nöjd, märkte jag nog på er. Men äfven jag var lycklig och — är det ännu. — Jag också — hvarför skulle jag ej säga det? Och åt er har jag i dag gladt mig dubbelt. — Hvarför det? — Oaktadt jag afslagit er begäran, lät ni mig ej känna det, utan förblef glad och vänlig mot mig. Ja, ri var i dag återigen riktigt — — Nå, hvad då? Säg, säg! — Min gamle vän! hviskade hon, ljuft rodnande, hv Iket Reinhold dock visserligen ej i halfdunklet kunde märka. 3 — Så? sade han; och ni, hvad var ni? Ack, ri var hvad ni alltid är och skall förbli — — Hvad då? — Min kära Jane. Och derför vilja vi oftare göra såsom i afton; då förgår tiden hastigt tilldess — — Hvarför afbryter ni? Fortfar: tilldess, ville ri säga — — Ack, derom vill jag heldre ej tala nu, fortfor Reinhold, ingående på en annan tankegång än den, som nyss legat honom i sinnet. men snart måste jag tala derom. — Om hvad måste ni tala med mig? frågade Jane med spänning. — Jag tänkte, om ri ändå vill höra det, på mitt afsked från Schillingslust, som ju en gång likväl måste inträffa. Janes arm darra de hastigt i hans, och hon utropade högre och med mera vemod än hon sjelf visste: — Ack, tyst dermed! På detta afsked vill jag — får jag ej tänka — — Och likväl måste vi straxt nu på ögonblicket åtminstone tänka på ett afsked, ty jag måste ju ändtligen säga er godnatt, sedan vi längesedan äro framme vid er port. — Ja — men denna gång är det endast ett afsked tills i morgon. Icke sannt? Altså adjö tills i morgon! Hon räckte honom handen, och såsom det ville synas Reinhold, hvilade densamma denna gång något längve än van