Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1867, sida 3

och hånets anfall, deras smidighet ocl mångsidighet i valet af nya medel föl syftemålets ernående, deras entusiastisk: hängifvenhet för den id, som eggar den till verksamhet, samt deras lugna ihärdig het, när år, ja, decennier förflyta, utar att de kunna säga sig ha segrat. Det iu dylika personligheter, som förtjena att hög? äras, som visa, att gudomens kraft bor i menniskoanden. Den som fått rika snillegåfvor, men ej brukar dem, utan i lo sjelfbelåtenhet fordrar menniskors pris för hvad som är honom medfödt, är en stackare i jemförelse med dessa min, som användt sina pund med en energi, en ihärdighet och en sjelfförsakelse, som sätta storhetens prägel på hela deras lefnad. Icke är den en hjelte, som låter sina vapen rosta. . — Det är ej till särskilta områden af den menskliga verksamheten, som den egna kraftens betydelse är inskränkt. I detta arbete visas på det klaraste, att den har största inflytande på framgången öfverallt der ernåendet af ett visst mål syftas, öfverallt der man egnat sig åt ett visst lefnadskall. Iljeltar, statsmän, uppfinnare, konstnärer, skalder, indistriidkare — alla blifva de genom den egna kraften, som i sjelfva verket är Guds kraft, hvad de äro. Utan den komma de blott halfvägs mot målet. Iluru ofta ha vi ej sett rikt begåfvade män, vid hvilka de mest högt tygande förhoppningar varit fästade i ungdomsåren, gäcka dessa endast af brist på denna kraft. — A andra sidan: huru se vi ej, der denna kraft finnes, huru den stegrar snillets intensitet, koncentrerar själsgåfvornas verksamhet på en punkt och således åstadkommer de beundransvärdaste resultater. Äfven de, som ej blifvit rikt begåfvade afseende på intelligens eller någon särskilt naturlig fallenhet, kunna genom den egna kraften uträtta mycket — mycket, som är af stor vigt för dem sjelfva och undra, om ock det förbises af dem, hvilkas blickar fängslas af mera lysande företeelser. Det gilves nästan ingen samhällsmedlem, som ej genom denna krafts användande kan förbätta sin eller de sinas efnadsförhållanden, och hvad som är vigigast — den egna kraften för mången ill ett mål, som är vida mera värdt att tersträfva än de, på hvilka denna boks itel hänvisar.