Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1867, sida 2

— Att det är en så fåfäng möda, inser jag för min del ännu alls icke, svarade Reinhold med lugn fattning. Jag skall ej låta afhålla mig från detta ljufva arbete, hvad ni än må invända deremot, nej, bestämdt icke. Måhända bringar jag ändå slutligen till stånd hvad jag vill fullborda, och jag skulle mycket lättare utföra hela detta svåra värf, om ni blott ville hjelpa mig något litet och visa mig den rätta vägen, som leder mig till mitt sköna mål. — Jag hjelpa er, jag visa er den rätta vägen? Hur kan jag det? O, jag vet, jag ser ingen väg, som leder till ert mål — om ock detta mål, genom de ord ni nyss yttrat, liksom i ett aflägset fjerran skymtar för mina ögon. En sakta darrning af glad tillförsigt genombäfvade Reinhold; inför hans blickar dallrade liksom ett rosigt skimmer af säkert hopp. Om detta i fjerran för hennes ögon skymtande mål hade Jane ännu aldrig talat. — Om ni ännu ej ser eller känner den rätta vägen, fortfor han sakta, så se eller känna andra den måhända — men framför allt är det mig nödvändigt att veta, om jag är säker på — er böjelse — o, låt mig uttala det enda riktiga ordet — på er kärlek, ifall jag uppnår mitt mål, det vill säga, ifall jag vinner den fasta, den otvifvelaktiga utsigten att kunna gestalta denna kärlek till en lycklig. Jane vände efterhand, under det han talade, hufvudet åt sidan, för att dölja en tär, som, oaktadt det våld, hon gjorde på sig, framträngt i hennes öga. Då han nu tystnade, sade hon, fortfarande med ansigtet vändt ifrån honom: — Jag har lofvat er min fulla, min eviga vänskap, och det är allt — som jag kan skänka er. Reinhold blickade tyst framför sig, och då han, efter ett längre besinnande, slutligen svarade, ljöd hans röst vek och vemodig. (Forts.)